Hugos diagnos
Är det ett beslut? Är det en dom? Är det en stämpel? Vad är det? Jo det är hjälp, det är vad det är. Inget annat!
Vi har fått en diagnos. Hugo har fått en diagnos, men än så länge så gör vi detta som en familj och det påverkar oss alla på ett eller annat sätt därför väljer jag nu att säga att vi har fått en diagnos.
I onsdags så var jag och Fredrik hos BUP och fick sitta i ett rum tillsammans med två barnpsykologer och en barnläkare. Vi pratade om Hugos utredning och hur vi skulle gå vidare. Vi fick massa papper och råd om vad vi har rätt till, var vi nu skulle vända oss och hur vi skulle tänka i detta. Det var en jobbig första halvtimme, sitta och höra allt de har sett och allt vi har sagt, det vi kommit fram till. Hugo fick diagnosen Autistiskt syndrome 84,0. Autism är en sjukdom fick jag lära mig, ett hälsotillstånd. Det finns ingen medicin i tablettform. Men det finns medicin, och det är kunskap och förståelse för Hugo. Det var det första vi tog med oss när vi gick från vårt första möte med BUP i slutet av sommaren. Sedan dess har vi jobba hårt för att försöka förstå.
BUP personalen hade aldrig sett ett barn bli så mycket bättre på så kort tid innan. Jag och Fredrik tillsammans med vår omgivning gör allt rätt! Och det är fantastiskt! Vi lyssnar på honom, vi tar emot tips och vi ser efter hans unika behov. Och vi försöker vårt bästa att sprida kunskap inom detta område. ”Ni har beviset på att prata öppet om situation faktiskt hjälper Hugo” sa läkaren.
Många ser en diagnos som en negativ stämpel som skapar problem under uppväxten. Men vi har haft problem redan innan vi fick diagnos, innan vi fick hjälp, så för oss denna diagnos en räddning. Den här diagnos betyder mycket för Hugos utveckling och för oss. Att få sitta i ett rum med erfaren personal med mycket kunskap i bagaget som säger att vi nu har laglig rätt till resurs för Hugo var som ljuv musik i våra öron. Vi har tillgång till kurser och stöd på ett sätt som vi aldrig hade fått om vi var tysta om detta.
Att få ett beslut, en diagnos, satte mig i paus. Jag kunde knappt tänka, jag kunde inte sätta ord på mina känslor. Jag har aldrig i hela mitt liv känt så. Jag var lycklig och och helt förstörd på samma gång. Jag var lättad och orolig i ett. Jag grät ledsna tårar samtidigt som jag tackade Gud. Jag kunde inte förstå vad som precis hänt trots att jag redan visste innan alla andra. och för första gången någonsin under hela Hugos liv så tänkte jag den hemska tanken, -Har jag gett min son detta? Och jag lät mig själv tänka tanken ett tag och ta in det. Sen lovade jag mig själv att aldrig tänka så igen. Som Fredrik och BUP sa, det spelar ingen roll var det kommer ifrån, huvudsaken, nu vet vi och vi kan fokusera på framtiden.
Hur ser då framtiden ut? Jo det första vi ska göra är att söka bidrag och resurs. Sen ska vi börja leta en skola för Hugo, han måste gå en specialskola eftersom har behöver ett mer unikt sätt att lära sig på. Vi fick höra att han är normal begåvad för sin ålder. Men han är lite ojämn, han är överbegåvad i vissa dela och lite underbegåvad i andra delar. Därför ska en ny utredning på just den begåvningsdelen göras om ca 8 månader innan vi söker skola för att de har misstankar på att han är med begåvad på dessa delar än vad han vill visa.
Mitt lilla under till barn. Han är den finaste som finns och vi gör allt för att han ska må bra! Vi gör det som en familj. Och vi är så tacksamma för alla som bryr sig och frågar och vill lära sig. Eftersom kunskap är Hugos medicin så kommer nu jag börja skriva mer här på bloggen för alla att läsa om hur han mår och han unika behov. Så att alla nära och kära kan läsa och alla kan få möjlighet att lära och bidra med sin del av medicin 🙂
Han kommer aldrig att behöva vara ensam i detta, vi gör det som en familj!