Livet är tufft för både stora och små.

Det är tufft att vara mamma, det är tufft att vara en liten pojke, livet är helt enkelt tufft ibland.
Jag har fått svårt att sova på nätterna och just i natt vaknade jag av att jag grät.

Hugo vår son, han har autism och det kräver mer från oss föräldrar och från oss i hans omgivning för att han ska må bra. Nu ska vi börja skolan. Och jag säger vi för att det blir alla vi som måste kämpa oss igenom detta. Vi ska lämna vår trygga miljö på förskolan och ge oss ut i främmande vatten.
Jag har varit smått orolig för Hugo och hans skolstart. Han själv har längtat så. Han har blivit förberedd på förskolan och han är redo. Men…

Igår var vi grillkväll med nya klassen. Vi föräldrar fick information och barnen fick ha samling i klassrummet och sen blev det grillning och lite lek.
Hugo var jätte duktig och räckte upp handen och ställde frågor när de satt där alla 28 barnen på mattan. 28 barn är inte det bästa för Hugo… Melissa ska börja i en klass med 11 barn… Men i dessa tider har man inte möjlighet att välja, man får ta den skolplats som finns till sitt barn. Hugo hamnade i en klass med 27 andra barn, flest killar.
Hur som helst. När vi gick ut för att spela lite boll så gick det bra till en början. Efter lite spel så kom Hugo gråtandes. Jag hade sett på honom att det var jobbigt för honom. Alla nya barnen, nya regler, nya lekar, och han kunde inte sparka boll lika bra som de andra barnen.

Fredrik tog emot honom och frågade om det var jobbigt. Vi kunde se smärtan i hans ögon. Han försökte verkligen och snart brister det. Fredrik gick igenom varje regel och steg i bolleken. Sen försökte han ingen och jag kunde läsa av hela honom, precis så som en mamma kan läsa sina barn. Han mådde inte bra, men han kämpade. Vilket är bra. Han lär sig och växer och blir starkare i sin autism.

Ni är säkert många som tänker precis som alla andra som säger ”så är mitt barn med” men de måste lära sig. Och jag brukar inte kommentera det. Austim är inget man kan peka på och säga där är det. För vi kan se smärtan hos honom, vi ser hans psykiska påfrestningar varje dag. Vi kan höra hans skrik på kvällarna, vi kan känna hans slag mot oss när hans utbrott kommer. Hugos autism syns inte lika bra utåt sett längre, vilket är bra. Så när andra säger att de inte märker något så är det fantastiskt. Men som igår, när ingen annan märkte, så såg vi vad Hugo gick igenom. och det skär i mitt hjärta att behöva se min son kämpa så hårt inombords och jag kan inget annat göra än att stå och se på.

Jag grät i natt för att jag tycker att det är jobbigt att veta att min son kommer starta skolan utan hjälp i en klass med 28 barn. Med nya ansikten, nya regler, ny miljö och för honom ingen trygghet och utan extra resurs. Vi har haft många år bakom oss med barn och föräldrar som pratar illa om Hugo och skyller allt på honom. Han har fått obefogat skäll alldeles för många gånger. Jag vill inte upprepa detta i skolan. Jag vill att min son ska få en skälig levnadsstandard med rena ögon som ser honom för den fina och kärleksfulla killen han är. Och jag vill att han ska ha en vuxens närvaro hela tiden som kan förutspå de negativa situationerna, precis som vi gör.

Jag ber så hårt varje dag för att det ska gå bra. Jag vill inget annat än att skolan ska vara en glad och lycklig plats för Hugo.

Tänk på att han har en mycket tyngre last att bära än andra barn. Vi kan bara inte se det.