Ta sitt ansvar, både som vuxen och barn
Dagens första punkt på dagens agenda är att laga ett hönsnät och en kaninbur uppe på förskolan som ligger ett stenkast härifrån. Och det är inte så att vi är så pass goda medmänniskor att vi frivilligt ställde upp såhär en lördagsmorgon… Fast det kanske vi hade??
Det är nämligen så att vi fick ett samtal i veckan där vi fick reda på att två pojkar hade slagit sönder hönsnätet till förskolans alla hönor och rasat taket till kaninburar. Och Hugo hade varit med dessa två grabbar. Enligt killarna hade Hugo inte varit med på vandaliseringen men både jag och Fredrik kände att Hugo måste ta sitt ansvar. För rätt hade varit att komma hem och hämta en vuxen, eller ringt till oss. Eller skvallrar till vem som helst som hade kunnat stoppa hysset. Både jag och Fredrik tror att Hugo var lika road av vandaliseringen på avstånd som de andra två hade på nära håll.
Så det är bara att plocka med verktyg och punga ut med pengar för material och återställa förskolan. Och det får killarna göra. På så sätt lär de sig hur mycket arbete som ligger bakom alla former av byggen. Ingen av oss anser att vandalisering är en liten grej. Vi vet ju också om att de flesta vuxna har någon gång under sitt liv varit en del av vandalisering av något slag om det så var under barndomen eller tonårstiden. Men förhoppningsvis så fick vi alla stå till svars och sen aldrig göra om det igen. Det är iaf vad Hugo får göra nu, ta sitt ansvar. Och vi hoppas att det aldrig kommer ske igen.
Det är tufft att vara förälder ibland och krävs en stor dos moral. Jag kommer ihåg så många gånger som liten när andra föräldrar skyddade sina barn från att ta sitt ansvar. Jag fick alltid ta mitt ansvar och fick höra mamma säga till alla andra att ingen är perfekt. Vi gör alla fel och vi lär oss på vägen. Vi lägger i en liten bit visdom och moral i vår ryggsäck. Men hur ska barnen få veta vad som är fel om man inget säger…? Hur ska barnen få kunna utveckla det som kallas skuld, om man inte vet vad man ska känna skuld för?
Jag säger inte att man behöver vara speciellt hård som förälder, det biter ändå. Just nu är Fredrik med Hugo och är en hjälpande hand och en axel att luta mot medans Hugo står för vad han gjort.
Både jag och Fredrik bllr lika påverkade av ett speciellt ord som vi verkligen inte ville höra av våra föräldrar. Det är ordet Besviken. Våra föräldrar hade en stor dos av kärlek och moral att de sällan behövde bli arga för det absolut sista vi ville va att höra -vi är besviken på dig. Det är mitt och Fredriks mål mer våra barn, Att de känner så mycket kärlek från oss att de inte vill göra oss besvikna.
