Min inre styrka

Det finns stunder när jag vill ge upp. Jag orkar liksom inte mer. Jag vill bara sluta ögonen och… ja vad vill jag göra? försvinna? nej det vill jag ju inte, jag måste ju vara här, jag måste vara närvarande… Vill jag att det ska få ett slut? Fast det är ju den han är, det kommer inte ta slut. Vad vill jag?
Jag kan liksom inte ens vilja sluta ögonen och veta vad jag vill göra för att orka. Är det mitt samvete som sätter stopp för att uttrycka mina känslor? Är det min oro som inte tillåter mig att släppa efter? Jag kan inte sätta ord på vad det är, på vad jag vill, på vad jag vet. Men ibland känner jag hur allt börjar falla och jag måste ta mig samman.
Jag vill ibland ge upp, men jag vet att jag inte kan, jag får inte. Så jag kan inte ens få önska att få vara normal, för det kommer vi aldrig vara. Aldrig.
Så får jag vilja ge upp? Jag är ju den starka av oss.

Jag har en inre styrka inom mig. Det är hon som ger mig kraft. Som säger åt mig att jag kan och att jag ska. Hon är hård och låter mig sällan vila. Jag önskar att hon kunde få låta mig vila.
När vi har tuffa dagar och livet med autism i familjen är krävande, då ger hon mig kraft och den styrkan jag behöver för att ge min son den hjälp och det stöd han i sin tur behöver. Hon ger mig energi och håller ihop familjen. Jag är så tacksam för hon finns inom mig. Hon kan och hon vet.
Men sen kommer de dagar som är bra. som är lättsamma. Det är då. Det är då hon behöver tömma sig för att samla ny kraft att ge mig. Samla kraft till de dagar då det känns som om jag vill ge upp igen. De dagar då jag vill sluta ögonen och inte veta vad jag egentligen vill… De är dessa bra dagar som hon, min inre styrka, behöver ny kraft. Och då flödar alla känslor ut, för att ge plats för nytt. Allt det där som hon tagit in och inte släppt ut för att kunna vara stark. För att ge kraft till mig, till familjen, till Hugo. Det är idag som hon behöver tömma sig.
Det är just nu som jag känner att jag vill vila. Och det tänker jag göra. Jag tänker gråta, för det är en bra dag idag.