Skrapa på min yta
Det är väldigt lätt att döma andra genom att bara ta en titt på hur deras liv ser ut. Det gör vi alla. Men jag vet att vi är många som vet bättre och gör vårt bästa att försöka förstå att verkligheten inte ser ut som fasaden. Och det är ofta som jag tycker mig höra hur andra påpekar andras ”perfekta” liv. Och att vi vet hur livet på sociala medier bara är yta. Så om man skrapar lite på ytan så ska vi nog få se att det finns fläckar i dennes liv också. Så mår vi lite bättre i oss själva sedan. Då vet vi att det bara är fasad och himlar lite med ögonen.
Men vad händer om vi vänder på det. En person som har det tufft. Vi kan ta mig som exempel. Jag har ett bråkigt barn. Han är jobbig och det verkar som att vi är lata och låtsas som ingenting. Det är min yta. Tänk om man skulle skrapa lite på den. Vad skulle man se få? Det du ser kanske faktiskt inte är verklighet heller. Man kanske skulle få se en mamma som kavlat upp ärmarna och är en jobbig jävla förälder som är på skolan och tjatar om våra rättigheter. Ni kanske skulle få se en mamma som gråter ibland för att det kan vara så extremt energikrävande att se till att behöva brottas med saker som borde vara självklara. Ni skulle få se en mamma som har en tät kontakt med skola för att hålla sig informerad om hur min bråkiga son har förstört för alla andra. Ni skulle också då få se att det faktiskt var era barn som tyckte att det var roligt att reta mitt barn fram tills att hans ilska tog över och blev våldsam. Ni skulle få se en mamma som inte lägger skuld på de andra barnen eller deras föräldrar och uppfostran, Ni skulle få se en mamma som lägger skuld på skolan som har ansvar över mitt och era barns trygghet. En mamma som ännu en gång behöver gå på möte för uppföljning om skolan tagit de ansvar och agerat korrekt. Medan ni kan gå hem och vara med era familjer och döma mig, en mamma med ett jobbigt barn.
Det tråkiga med det som hände med anmälan till socialtjänsten är att både förskolan och habiliteringen berättade att detta händer familjer med barn med diagnos ofta. Och det är så tråkigt. Som om inte vi kämpar tillräckligt ändå. Det man måste förstå är att varken skolan eller förskolan får uttrycka sig om andra barn. Ingen annan får någon som helst information om hur hårt vi sliter och kämpar. Hur vi drar i alla distanser som finns. Hur vi skriker och ringer runt for att få det vi har rätt till. Det som ni får serverat på ett silverfat. Det ni ser är ett jobbigt barn som tar plats. Men från våra ögon så ser vi ett utsatt barn.
Och tro det eller ej men det gör ont i mig när någon ser på mitt barn med hatiska ögon. De där dömande ögonen. Jag må vara hårdhudad och tål en hel del, men jag är faktiskt en förälder. Tänk er att se hur en annan vuxen människa ser på ditt barn med avsky för något man inte kan rå för. För ett handikapp. Föreställ er den smärtan. Det är inget som bars rinner av. Det sitter kvar och det för ont. Men jag låter det inte synas. För hur tror ni att Hugo skulle må då? Jag önskar att jag hade kunnat bära Hugos tunga last. Men jag kan inte. Men jag kan bära allt runt omkring.
Så skrapa lite på vår yta. Jag lovar att ni kommer se något annat än ett jobbigt barn med lata föräldrar. Ni kommer se styrka som inget annat. Så snälla tryck inte på vår akilleshäl. Jag ber er!
