Uppfostra olika

Alla vill inte bli behandlad på samma sätt. Vi är inte alla lika, och vi vill inte ha samma saker. Vi söker inte efter samma egenskaper hos nära och kära, vi drivs inte av samma drivkraft. Vi gillar och ogillar olika saker. Vi är alla olika.

Samma sak gäller barn. Där är effekten av olikhet tydligare än hos vuxna. Så varför ska jag behandla och uppfostra mina barn efter en bok som säger hur jag ska göra? Ska vi verkligen dra alla barn över en gräns? Jag säger nej (läs HELL NO!).

Jag och Fredrik är väldigt fascinerade över hur olika våra barn är varandra. Men ändå kommer de från samma familj. Och vi går igenom våra barns olika perioder anpassade efter var och en av dem. Så just nu går vi igenom en förändring hemma hos oss. Gabriel ska börja somna och sova själv. Han har sedan han föddes behövt hjälp att både somna och sova. Och det tar lång tid och det är små steg vi tar.

Melissa hade inga problem med att somna när hon var bebis. Ibland sov hon i min famn och ibland i egen säng redan från ca 4 månader. Hon hade en period när hon skulle börja sova i eget rum vid 2 års åldern. Det tog ca 5 dagar med många besök inne hos henne 🙂 men sedan gick det hur smidigt som helst.

Hugo ville hela tiden ha hudkontakt när han var bebis. Och vid ca 6 månaders ålder så testade jag lägga honom i sängen och han somnade utan problem. Jag behövde inte ens vara kvar i rummet. Det var som att han bestämde sig över en dag för att sova själv.

Gabriel är en helt annan utmaning. Vi ha behövt vagga, bära, sova bredvid, hålla om under 1,5 år nu. Och alla mina barn har sovit i samma säng som mig. Och det har aldrig varit ett problem. Jag har väntat på tecknet hos dem att de börjar slita sig ifrån famnen för att ligga ensam. Och det har Gabriel börjat göra nu. Och det finns många olika metoder på detta. Och en metod som jag verkligen avskyr så är det den där man lägger barnet i sängen och går och låter barnet gråta sig själv till sömns. Det hugger i mitt hjärta. Jag tror inte att folk förstår vilka men en bebis kan få av den metoden. Och nu finns det även forskning som bevisar det.

Men med Gabriel har vi funnit en metod som passar honom.  Då vi lägger honom i hans säng. Vi säger god natt och lämnar rummet. Han blir ledsen direkt och jag väntar i några sekunder. Sen går jag in igen och smeker honom på ryggen och han blir tyst. Efter någon minut slutar jag smeka honom och sitter bara där. Förut tittade han efter mig lite då och då. Nu efter en vecka så blundar han och försöker faktiskt att somna, han vet väl att jag sitter där. Och igår så behövde jag inte ens smeka honom på ryggen. Och för varje dag så sitter jag lite längre bort och lite kortare tid. Men det går lååångsamt fram. Men vi tar det i Gabriels takt 🙂

Det är min förbannade skyldighet att anpassa min uppfostran efter hur mina barn kan hantera den. Och det är inte att curla. Det är att inse att alla vi är olika och behöver ta världen på olika sätt. Sen kan gränserna till saker och ting ligga kvar. Rättvisan är ju fortfarande den samma.