Jävla grannar!
Ibland blir jag så trött på mig själv när jag ska vara så jäkla mogen och förståndig. Tycka synd om personer som lider av idioti. Låter mig själv ta lite skit för att andra ska få utlopp för sina omogna och onödiga känslor.
Nu har jag tre grannar nära oss som jag bara inte står ut med. Trots det, är jag fortfarande artig och trevlig och går omkring med ett leende. För det har min mamma lärt mig. Fast egentligen vill jag fälla krokben på dem och sen skratta åt det! Och redan nu av bara tanken på det får mig att känna skuld…!
Första grannen är på Hugo och sprider lögner och rent utav mobbar honom tillsammans med andra hjärtlösa mammor! Men enbart Gud och karma kan straffa sådana människor.
Nästa granne gick muntligt med på att vi bygger ett förråd så som alla har mellan våra hus. Vi anpassade storlek enligt deras önskemål, De pekade vart vi fick sätta upp väggar. När vi väl påbörjat bygget så stoppar de oss när taket ska upp. De påstår att de missförstått vart vi skulle sätta dessa väggar som de själva mätt ut… Efter flera veckors väntan från dem gick vi över för att kompromissa och finna en lösning. Vi kommer överens och de fick ännu en gång bestämma enligt deras önskemål. Men när vi ber om det skriftligt så vill de inte… tröttsamt! Nu vågar vi inte fortsätta bygga med enbart ett muntligt godkännande.
Sen har vi granne nr 3, områdespolisen som tror sig veta allt bäst. Det var bättre förr osv. Igår gick han utanför vårt hus och fotade vår tomt. Jag förstod direkt vad det handlade om. Om den där lilla högen bråte vi lagt precis utanför tomtgränsen. Och självklart ska inte den ligga där. Så jag meddelade honom att vi gjort fel och kommer ta bort den direkt och att vi själva tycker att det är illa att vi lagt den där. Men vi uppskattar inte att han går och fotar och samlar bevis mot oss när han istället kan säga det till oss. Och det tog hus i helvete hos honom och både den ena och den andra anklagelsen kastades mot oss. Och vi hade bara dåliga ursäkter för allt osv. Vi höll hela tiden god ton, för det ska man i vuxen ålder. Men han måste vara för gammal för att minnas det. Och tydligen hade han mailat oss till fel mail men det kunde han ju inte erkänna utan det var ju vårt ansvar att veta ändå. Och som min mamma också lärt mig så är det ingen idé att diskutera med idioter. Så det gjorde jag inte. Jag bad om ursäkt och sa att vi vill inget annat än allas bästa. tack och hej! Och än så ger han sig inte. Han ska ha sista ordet och verkligen påpeka hur fel vi har gjort… gaaah! Släpp det gubbe lilla!
Jag vill egentligen bara säga både det ena och det andra till de alla tre. Och hade jag haft energi så kanske jag gjort det också. Men mogen och jobbigt förståndig som man är så låter jag de slita ut sig själva med skitsnack och tragiska syner på grannsämjan. För något som de alla tre har gemensamt är att de inte vill göra sig ovän med grannarna men bete sig som små tonårsbarn och snacka bakom ryggen, ljuga och inte veta bättre är okey… lustigt!