Jävla autism!
En liten miss kan bli så stor för någon så liten.
Igår gick barnen runt i området utklädda till monster av olika slag. Det knackade på dörrarna och skrek bus eller godis och sträckte fram sina små burkar i hopo om att samla ihop godis.
Melissa gick med en kompis och Hugo gick med ett gäng grabbar och en förälder. Jag och Fredrik var hemma och väntade. Och tiden gick. Melissas telefon var på laddning hemma och Hugo hade inte sin klocka som vi kan ringa till med sig. Och klockan började närma sig 19 och jag vill inte att våra barn är ute senare än så. Men det var ju en vuxen med så jag försökte släppa oron. Det var mörkt och kallt ute och jag hade väldigt svårt att slappna av… Till slut hör jag dörren öppnas och en liten Hugo kliver in. Han skakar och är ledsen.
När alla barn skulle gå hem så hade de sagt hej då till Hugo. Men ingen hade sagt till Hugo att han också skulle gå hem. Vi hade inte sagt det, den andra förälderns som gick med hade inte sagt det. Hans kompisar hade inte heller sagt det. Hugo visste inte att han skulle gå hem.
Han stog där i hallen. Han frös och var ledsen och sa att han orkar inte gå runt och knacka på dörrarna mer nu.
Mitt hjärta gick i tusen bitar och jag ville bara spola tillbaka tiden. Jag önskar att någon sagt åt Hugo att gå hem när alla andra går hem. Han förstod inte det själv. Han hade gått runt helt ensam och trott att det var det han skulle göra. Tills han blev så trött och kall att han kom hem gråtandes.
Jag vill bli arg på någon men det enda jag kan bli arg på är diagnosen. Jävla autism! Och på oss själva. Vi skulle ha förberett bättre, Det är vårt jobb.
