Jag känner mig hemsk!

Idag har varit en psykiskt tuff dag. På förmiddagen åkte Fredrik iväg till ett par vänner och tog med sig Melissa. Så jag och Hugo var själva hemma och jag tänkte att detta kunde vara ett perfekt tillfälle att mysa och kunna ge honom all den uppmärksamhet som han vill ha. Eller det var iaf vad jag hade hoppats på efter att ha varit hemma med barnen i fem dagar helt själv. Höjdpunkten var ju när jag fick åka ner till Ica helt själv för att handla… Glammigt att vara morsa 😉
Hur som helst, ingen vila för lilla mamsen. Hugo blev aggressiv och jag har tidigare fått tips om hur jag ska hantera hans våld och ilska. Det är att hålla i honom i ett grepp där han inte kan skada mig eller göra någon skada. Jag tar tag i hans armar och liksom kramar honom bakifrån så att hans egna armar korsas. Jag blir liksom som en levande tvångströja. Sen lägger jag över ett av mina ben över hans ben. Det låter hemskt, och det är hemskt. Jag känner mig fruktansvärd när jag gör så och Hugo kämpar bara emot och skriker och försöker bitas och slåss. Jag pratar bara med lugn röst och ber honom lugna ner sig. Efter några minuter så orkar han inte mer och han slappnar av. Då hör jag på hans röst att han är sig själv igen och jag släpper taget och då vänder han sig om och väljer själv att krama mig. Hugo är fysiskt utmattad och jag är psykiskt utmattad.

Hela denna processen känns hemsk, men jag har gjort den 3 gånger nu och jag märker att det fungerar. Hugo lugnar sig och blir go och glad igen fortare än att han skulle få spela ut sina känslor på annat sätt.
Men Hugo har fått en läkartid nu så snart ska vi väl få mer svar på frågorna.