Anmälda till socialtjänsten…

Japp… vi fick hem en orosanmälan från socialtjänsten. Någon som hade gjort en anonym anmälan dit. En anmälan som gällde vårt föräldraskap och Hugo. Vi fick en sammanfattning av vad anmälan innehöll och vi förstod direkt vem det var som hade ringt in. Och istället för att komma och prata med oss så valde denne person att ringa in anonymt till socialtjänsten och lämna en massa lögner.
Det stod bland annat att vi inte hade uppsyn på vår son. Att han var ute ensam sent på kvällarna och befann sig långt ifrån sitt hem. Att föräldrarna inte bryr sig. Det stod också saker som gällde skolan, om hans utåtagerande beteende. Hur han är och hur andra barn är mot honom. Att Hugo hotar och är våldsam. Att föräldrarna påstår att han har ”autism” och att hans resurs inte är hjälp nog, trots att hon är 100% närvarande.

Så vi fick en tid då vi skulle inbefinna oss hos socialtjänsten för att prata om detta. Och jag var inte orolig över en sekund över att någon skulle kunna ta Hugo ifrån mig eller att jag på något sätt skulle vara en dålig mamma eller över att jag inte har uppsyn över mina barn. Jag är är världens bästa mamma till mina barn, och det kan ingen ta ifrån mig. Det finns många som håller med mig. Men det var faktiskt något som skrämde mig och som oroar mig än. Men det kommer jag till senare.

Så för några veckor sedan när brevet kom hem till oss så tog jag kontakt med skolan direkt för att få en akuttid till möte. Det fick jag en vecka senare… För jag passade nämligen på att använda denna anmälan från socialtjänsten till att skynda på den evigt långa processen till att få skolan att agera mer än vad de gör idag. Skolan såg anmälan som en väldigt stor anledning till att ha ett möte. Det blev ett två timmar långt möte där jag med kom med raka och hårda krav. Jag var arg och besviken på skolan. Men inget av detta hade egentligen något med anmälan till socialtjänsten att göra. Det var andra saker som vi hade försökt ta upp med skolan tidigare, men som vi inte fått möte till. För den där anmälan skakade både vi och skolan på huvudet åt. Vi visste direkt att det var lögner.
Och dem hade precis som jag reagerat på att denna person (som vi misstänker ha lämnat in anmälan på oss) har smugit omkring på Hugos avdelning och snokat. Trots att hens son går på en annan avdelning. Så även dem vet vem vi misstänker ska ha gjort anmälan, och kommer att ha ögonen på.
Men precis som alla andra familjer till barn med diagnoser och andra handikapp så måste vi ha möten och möten och möten för att få saker och ting att fungera som det ska. Vi föräldrar behöver vara på och närvarande hela jäkla tiden. Vi kan inte lämna våra barn i skolan och åka till jobb utan en oro i kroppen för att skolan inte ska leverera. Så denna absurda anmälan gav en positiv effekt. Nämligen skolan behövde agera, snabbt dessutom!

Samma dag som vårt två timmar långa möte med skolan så hade vi en tid hos socialtjänsten. Vi kom dit. Det var väldigt stelt, man kunde nästan skära i luften och jag kunde inte låta bli att fnissa lite när hon från socialtjänsten pratade om vädret i hissen på väg upp. Det kan ju inte vara kul med första möten för dem som arbetar på socialtjänsten.
Vi kom in i rummet. Hon berättade om hur mötet skulle gå till. Vad socialtjänsten erbjuder familjer som har behov av stöd och hur hon skulle rådgöra med en kollega och hennes chef innan det skulle komma ett beslut om detta ärende skulle utredas eller inte. Vilket skulle ta några dagar.
Hon började läsa upp delar av den långa anmälan. Vi gick igenom punkt för punkt och vi hade bevis för varenda liten lögn som fanns med. Vi hade även skolan bakom om, vi hade Hugos förskola bakom oss och vi hade även habiliteringen bakom oss. Hugos förskola har känt oss som familj redan innan Hugo föddes. Habiliteringen känner till de djupa i vår familj eftersom det är dit vi föräldrar går och lättar på våra hjärtan och får hjälp för att klara av vår vardag med diagnos.. Så de känner oss rätt väl kan man säga.
Efter en halvtimme in på mötet så avbröt hon från socialtjänsten. Hon var inte alls oroad över Hugo. Hon kände inte ens att hon behövde avsluta första steget eller prata med kollega eller chef. Det var solklart att detta var en anmälan gjord på avundsjuka av något slag.
Vi fick däremot väldigt mycket beröm som föräldrar. Hon tyckte att det var beklagligt att vi skulle behöva lägga tid och energi på detta. Vi som behöver göra så mycket mer än andra familjer. Hon blev däremot mer intresserad av personen/familjen som vi misstänker ha anmält oss. Vi berättade det vi vet och pratade att vi valt att inte kontakta denna familj, eftersom vi alla tre (jag fredrik och socialtjänstkvinnan) ansåg att det är i stort sett omöjligt att prata vett med en sådan person.
Vi fick också mycket beröm för hur vi använt oss av denna anmälan till att trycka mer på skolan och att vi använder oss av all hjälp vi kan få av habiliteringen. Vi fick även veta att socialtjänsten inte har något att erbjuda oss även om vi ville. För de har inte kunskap inom diagnoser och hänvisar alltid då till BUP och Habiliteringen, dit vi redan går. Så hon tackade för sig och lovade att vi inte skulle behöva träffa henne mer 🙂

Så anmälan på oss kommer försvinna för gott och det kommer inte finnas ett spår av den. Jag har däremot en kopia på den. Och det är nog för att jag har en känsla av detta är inte den sista anmälan vi kommer få på oss. Antingen av samma tragiska person som anmält oss nu, eller en ny person som vi kommer korsa vår väg med. Och inte för att det finns någon grund till att anmäla oss. Utan för att det finns människor som inte klarar av barn med diagnos, eller som klarar av unga föräldrar, eller som inte klarar av andras lycka eller vad det kan vara. Det kommer definitivt inte vara pågrund av att vi levererar ett dåligt föräldrarskap.

Men det som oroar mig är att personen som vi har starka misstankar över ha lämnat denna anmälan, tror både jag och Fredrik inte är nöjd. Personen kommer fortsätta tills hen fått säga ”jag sa ju det”. Och det som oroar mig väldigt är att om en vuxen person som betett sig så illa mot oss och mot Hugo på det sättet som hen har under dessa två år, så är hen nog kapabell till mer… tex som att sätta Hugo i en illa situation för att få honom att behöva göra något dumt för att sen få kunna säga ”jag sa ju det”. Det oroar mig. Personen som bor på vår gata, som har en son i Hugos parallellklass och uppenbarligen har ett problem med oss, kommer att skada vår lille Hugo. En person som finns alldeles för nära vår familj.

Och det tragiska är att jag faktiskt tycker synd om hen också. jag borde vara arg, men det är jag inte. Det är för att jag tror att hen faktiskt tror att det hen har anmält är sant. Att hens verklighetsuppfattning är så skev. Att hens avundsjuka är så stor. Att hen kan inget annat göra än att vilja ”rätta till” fast hen i verkligheten, den vi verklighet som vi lever i, faktiskt förstör. Det är tragiskt och jag känner för hens barn. Som behöver bli uppfostrad av en människa med så skev verklighetsuppfattning eller avundsjuka. Vad vet jag vad det är? Men något är det som inte är bra där.

Det jag vet är att inget kan krossa oss som familj. Och vi har ett brett nätverk. Vi har många som ser upp till oss och vår styrka som vi har när det gäller familjens diagnos. Det är många som tycker att jag är onödigt nojig och att jag har onödigt stor kolla på mina barn. Det är tragiskt bara att vi ska behöva ta upp tid hos socialtjänsten. Tid som ett annat barn faktiskt behöver. Det ligger på dig!

Back off! we have Star Wars on our side 🙂