Att berätta för alla andra

Vi har berättat för alla klassföräldrar. Vi ville göra rätt från början. På förskolan hade vi problem med vuxna som pratade illa om vår Hugo vilket ledde till att barnen blev elaka mot Hugo.

Det fick inte hända igen så vi hade möte med skolan och de rekommenderade att vi skulle berätta. Det är det absolut bästa för Hugo.

Så jag läste på lite om hur jag skulle berätta, och vad jag skulle berätta. Och vårt problem sedan innan har varit precis som hos alla andra familjer att problemet förminskas, man överdrivet, alla barn har det lite svårt, vi gör inte rätt som föräldrar osv… Och allt detta handlar ju om okunskap hos andra. Så hur skulle jag få en hel grupp vuxna människor att få den där känslan av omsorg och omhändertagande?

så jag valde att gå en annan väg än den jag brukar. Så efter föräldramötet så bjöd lärarna upp mig till att få ordet. Jag blev väldigt påverkad av situationen och började gråta det första jag gjorde… Såklart. Men jag samlade mig snabbt och började:

-Hej jag heter Mikaela och är mamma till Hugo. Hugo har ett handikapp som inte syns.

Jag försöker möta så många blickar som möjligt. Jag och Fredrik hade ingen aning om hur detta skulle gå? Rädda var vi, vi var ute på okänd mark.

-Hugo har en kemisk obalans i hjärnan.

Jag hör hur föräldrarna reagerar, de tar sig för bröstet och känner den där känslan när man tycker synd och vill hjälpa.

-Hans handikapp i hjärnan påverkar de två saker hjärna gör. Hans känslor och hans fysiska handlingar.

Några föräldrar börjar gråta, andra ser på mig med ögon som säger ”vi finns här, starkt av dig”. Jag visste nu att alla fått den där känslan av omsorg som jag ville att de skulle ha istället för den där otäcka och jobbiga dömande synen på oss.

-Det finns ett namn på hans handikapp, autism.

Sen började jag berätta om Hugo, om förskoletiden, om hur dåligt Hugo mår av skolstarten. Om hur vi vill att föräldrarna ska hjälpa Hugo då barn berättar om honom. Om att vi är öppna med hans autism och att man får fråga och ge ris och ros. Men också tyngden i att att inte berätta för barnen just nu, för vi vill inte att Hugo ska få frågan ”är du sjuk” i skolan. Inte nu när vi kämpar tillräckligt med att bara få dit honom.

Alla föräldrar förstod och tyckte att det var starkt av oss och bra. Detta är ju det bästa för Hugo.