Att kunna säga förlåt

Man kämpar ju på med barnuppfostran dagligen, det är sällan man får ta ledigt 🙂 men jag har tänkt på att Melissa och Hugo är snälla mot varandra men det händer ju att dem bråkar som det händer mellan alla oavsett ålder… man kan inte vara sams genom hela livet. Men när dem bråkar eller slår varandra eller vad det nu kan vara så är dem duktiga nog att säga förlåt till varandra när dem insett att dem har varit dumma. Det är en väldigt fin egenskap att kunna be om ursäkt och be om förlåtelse över sina misstag och felsteg. Vi är alla människor vilket betyder att vi alla gör fel ibland, vissa fler än andra men det hör inte hit 😉

Jag tänkte på imorse över hur glad jag är att mina syskon, inklusive mig, kan säga förlåt och ta hand om oss. Det kan hända ofta att vi ryter till eller är klumpiga i våra uttryck och någon blir ledsen, men vi ber då alltid om ursäkt. Det kanske tar ett tag ibland, men vi gör det! Det har väl att göra med ens samvete, jag klarar inte av att vara den som har varit dum, jag måste säga förlåt och jag ger mig inte tills jag har blivit förlåten. Det värsta som finns är att vara osams med någon man bryr sig om. Vi har väl mamma och pappa att tacka för det 🙂

Jag vet att när jag var liten och gjode något dumt, då alla andra föräldrar skrek på sina barn, då fick jag höra min mamma säga i en rätt låg nivå: Nu har du förbrukat mitt förtroende. Det var det värsta jag kunde höra, då mådde jag så jäkla dåligt så jag höll på att gå sönder inombords och man fick komma krypandes och smöra så mycket man bara kunde 🙂 tihi

Samvete, det ska man vara lycklig över att man har. Familj ska man vara ännu lyckligare över.

man ska ta vara på det man har 🙂