Den bästa föräldern
Ibland, eller ofta, när man är ute och ser och hör hur andra föräldrar uppfostrar sina barn så kan det hända att man tycker olika. På vilket sätt de tillrättavisar eller på vilket sätt det pratar med sina barn om olika ämnen. Man kan också märka skillnad på hur man själv gör jämfört med släkt och vänner. Och det finns väl liksom inget riktigt så där rätt och fel. Men ibland så kan jag känna att jag verkligen inte tycker att vissa metoder eller sätt är okey att behandla sitt barn på. Men det kanske andra tycker. Jag brukar inte lägga mig i andras metoder. Så länge inte barnet blir skadat.
Jag och Fredrik har ju också fått vara de föräldrar som blivit tittade på, granskade och fått ”onda ögat” utefter hur vi uppfostrar våra barn, speciellt Hugo. Det beror ju på hans autism. Men vi har ju funnit ett sätt som fungerar för oss. Vi har ju en lång resa kvar men det går bra. Och jag och Fredrik har inga problem med att andra frågar oss varför vi gör som vi gör, oftast så finns det en anledning till varför vi tillrättavisar på helt andra sätt än anda.
Men för ett tag sedan så pratade jag med min mamma och mina systrar om uppfostran och hur de ser på det. Väldigt intressant 🙂 och det är ju faktiskt så att vi alla lever i vår egna värld, vår egna vardag, vårt egna ekorrehjul så att säga. Och det gör ju oss ibland blinda för hur vi hanterar vissa situationer eller hur vi är mot våra barn. Vi kan tex ta exemplet med mobiler, det känner ju alla till. Hur ofta vi pratar/umgås med våra barn samtidigt som vi ser ner på mobilen. Vi kanske behöver få höra det från någon annan. Att vet du, det är väldigt ofta som Hugo/Melissa söker kontakt hos dig men du är upptagen med din telefon. ( Nu är det sällan så eftersom jag sällan har min mobil framför barnen). Och för vissa kanske det är ett val att göra det, och för vissa så hade man ingen aning om att man gjorde så.
Och om det är något som jag verkligen inte vill så är det att vara blind för hur jag är som förälder. Så jag bad min familj att våga säga saker till mig som jag möjligen inte är medveten om. Jag tar verkligen inte illa upp. Jag är inte mer än människa, jag har precis som alla andra fel och brister som kan behövas arbetas på. Jag vill ju vara den absolut bästa mamman jag kan vara för mina barn.
Men än så länge har de inte sagt något så vi gör väl ett hyfsat bra jobb ändå 🙂
