Det finns ingen medicin mot autism… förutom sport
Igår fick jag frågan varför Hugo inte är med på bild så ofta. Och svaret på den frågan är faktiskt något som tynger mig.
Vår son Hugo, han har autism och vi har lärt oss att leva ett anpassat liv efter honom. Och vi var lite oroliga hur en ny familjemedlem skulle påverka honom. För alla stora förändringar i hans liv som vi gått igenom har påverkat honom. Det har visat sig genom aggressioner under en längre tid, gått tillbaka i utvecklingen, kissa ner sig under nätterna under en längre tid. Eller som i detta fall när Gabriel kom, då slutade han prata. Han drar sig undan, vill inte vara med. Han är väldigt mån om Gabriel och det visar han tydligt. Men det känns oerhört jobbigt att han inte är sig själv. Att han inte kommer och kryper upp hos mig längre. Nu pratar han igen, men innan var det jobbigare. Jag känner Hugo väldigt väl och vi kan kommunicera utan ord väldigt bra. Men det är tufft att veta att han genomgår en period då han inte är sig själv. Och det är inte så att han väljer att inte prata i protest som många barn kan göra. Vuxna med för den delen. Och jag vet inte exakt vad som händer hos honom, men han pratar bara inte, som om han aldrig har kunnat prata. Men det är skönt att det har släppt nu 🙂
Han vill inte att man rör honom eller pratar med honom för mycket. Han vill inte få för mycket uppmärksamhet. Han finns liksom bara här. Ibland när jag inte har Gabriel i famnen så kommer Hugo och lägger sig i min famn. Och när jag lägger ifrån mig Gabriel trots gnäll för att kunna ge uppmärksamhet till Hugo så går det inte. För då är inte Hugo nöjd över att Gabriel inte är nöjd. Så då säger han åt mig att jag ska ta Gabriel.
Men pga av det så har jag ju inte valt att trycka upp en kamera i facet på honom. Men jag har fått tagit några bilder på honom tillsammans med Gabriel. Men det är inte alla bilder som åker upp här på bloggen. Många håller jag för mig själv 🙂
Och det finns ingen medicin mot autim, utan det gäller att anpassa sitt liv och öva in saker. Att vi som föräldrar lär känna Hugo och alltid ligger steget före och kan förutspå vad som kan/kommer hända i vissa situationer och sedan anpassa till Hugos fördel.
Men det blir bättre och bättre. han blir sig själv mer och mer för varje dag. Han har börjat komma in till mig på nätterna igen. Och jag får lägga en hand på honom ibland i soffan och smeka honom längs ryggen. Och när mormor hämtade honom från dagis för några helger sedan så sa hon att han pratade på som aldrig förr 🙂 Och han har börjat leka med pappa mer nu. Varje dag är de ute och spelar bandy på gatan. Jag visste redan när han var liten att han skulle gilla bandy eftersom han alltid slog med pinnar på fotbollen. Men Fredrik har varit envis och pratat fotboll hela tiden. Men jag har sagt bandy, och som vi alla vet så har mamma alltid rätt 🙂 Det är först nu när även förskolan har talat om hur duktig han är och hur han tar till sig ny information och lär sig bra som bandy faktiskt är ett alternativ. Så Fredrik var och köpte nya bandyklubbor till barnen. Så varje kväll spelas det här ute. Och på förskolan har vi fått höra att han har lärt sig skriva sitt namn och han fokuserar väldigt bra. Vilket är något som har oroat mig, att han inte har velat lära sig. Men nu har han öppnat upp för skola och lära sig saker. Så bandy är kanske hans medicin för skolan 🙂 Bandy kanske har blivit hans sätt att samla energi, att få utlopp för känslor? Att få vara fri? Sig själv? Jag vet inte, men jag vet att bandy är bra för honom. Han skiner upp när vi pratar om det. Han blir inte arg, eller ledsen för saker lika lätt. Det gjorde inget att Melissa sov borta inatt eftersom han har bandy. Det gör inget att han tappade gaffeln vid matbordet för han ska spela bandy. Han kan fokusera och ta till sig saker på ett helt annat sätt. Så tacka Gud för bandy!
