Don´t mess with me or my angel!

Fick hem ett brev från Karolinska sjukhuset igår. ett brev är bra, då är det inget farligt för då hade dem ringt. Jag sliter upp det och läser att bilderna från röntgen visar inga konstigheter 🙂 Ah, vilken lättnad! Min lilla ängel!

Där ligger hon så stilla och fint min lilla prinsessa 🙂 Man fick inte ta kort, satt en stor skylt framför mig men jag brydde mig inte för jag  var sur på personalen… Sköterskan som tog hand om Melissa behandlade henne som om hon vore en vuxen, plus att hon var otrevlig och det gillade inte jag. Man måste berätta för ett barn vad som kommer hända, man kan inte bara slänga upp dem på en bänk inne i en läkarsal och säga ligg stilla. Jag såg ju i Melissas ögon att hon var rädd, det räcker ju med att gå in på ett sjukhus så känner barn av stämingen, hon ser alla dessa stora maskiner, jag måste sitta bakom en glasvägg och läkarna går bakom en datorskärm, man minns ju själv hur det var när man var liten.

Jag gick ut i rummet mitt i alltihopa och undrade om dem hade tappat en skruv längs vägen?! nej jag sa inte så men jag önskar! Jag frågade högt va det är som kommer hända med en lättare otrevlig röst. Ja läkaren föklarade med en smått chockad blick för där stog jag mitt i röntgen proceduren. Sen gick jag fram till Melissa och förklarade vad som skulle hända och att ingenting kommer göra ont och att bordet kommer röra sig lite och att jag skulle sitta bakom skärmen för att inte förstöra bilderna dem skulle ta på hennes skelett. Hon slappande då av lite och jag gav henne en klapp på kinden och sa hur duktig hon var och en sur blick till dem bakom skärmarna och sen satte jag mig snällt ner igen och dem kunde börja om proceduren igen.

Arbetar man med barn så vet man bättre än så. Det tar två minuter extra att behandla barn med en barnvänlig attityd och så slipper barnen få men för livet. Så tack och adjö sa vi sen och gick och köpte glass. Tihi 😉