En släng av autism

Jag får ofta höra, för oss konstiga, uttryck angående autism och allt som har med diagnoser att göra. Ofta så förstår vi vad den som uttrycker sig försöker att säga. Ofta så är det ju för att man inte vet hur man ska säga saker och ting så kan det bli lite fel. Och det har vi inte så stora problem med, vi kan till och med skratta lite åt det. Och det är ju bra 🙂 Jag menar det är ju inte lätt för oss, hur kan det då vara lätt för den ovetande?
Men sen har vi också de som faktiskt inte vill förstå. De som uttrycker sig klumpigt och rent utav korkat för att de faktiskt tycker och tänker korkat. Och förr så hade jag inte ork att säga emot alla. Alla och alla… det är ju några och man möter dessa människor titt som tätt. Men jag tog inte konversationen, för jag vet också att de som är vuxna människor som sätter sig emot, de är inte villiga att öppna sina sinnen och förstå. För de tror att de redan vet och redan kan allt och som gärna vill lära mig ett och annat. Men nu börjar jag bli trött på det och nu har jag börjat säga ifrån. Och jag brukar dra jämförelser med annat för att vissa människor ska förstå. och mina jämförelser kan vara rätt så råa.

Så, när jag fick höra senaste gången att ”vi har ju alla en släng av autism egentligen”. Ja då kunde ju jag inte låta bli att svara med: -Ja och alla har vi ju en släng av förlamning också, för jag menar jag blir ju också trött i benen när jag stått upp en hel dag…. Alltså snacka om en slap in your face för de som är rullstolsbundna! Vad nonchalant. De kan ju gå om de bara försöker lite hårdare. De vet ju hur man gör. Alltså förstå hur illa vid sig en förlamad person skulle känna sig. Och det finns säkert en del nu som tänker att de är ju inte alls samma sak. Men jo, det är exakt samma sak.

Jag kan förstå att man kan känna igen sig i symptomen hos en autism. Det gör jag med. Men det påverkar inte min vardag. Så att säga att alla har en släng av autism för att man tycker att det är jobbigt med julhandeln eller för att man tycker att det är jobbigt att stå i kö eller för att man inte klarar av att ta kritik så är man rent utav en nonchalant människa. När vi alla har döda hjärnceller som påverkar vårt sätt att fungera och tänka. När vi alla har impulser som kommer när som helst och är helt okontrollerbara. När vi alla inte kan läsa av ett leende eller en tår. Ja, då har vi alla en släng av autism.

Jag sa till Hugo i morse att jag kunde hjälpa honom slå in koden på mobilen. Om du förstod var jag menade med det så har du inte en släng austim. Hugo förstod inte mig. Han tittade på mig och frågade om jag skulle slå mobilen. Vilket man inte får göra för då går den ju sönder. Tänk er en hel vardag på jobbet eller i skolan där folk säger konstiga saker som inte hör ihop med vad de gör eller menar. –Slå in koden, äta upp din mat, läs igenom texten, se upp när du går, ge mig ett ögonblick osv… inget av det är vad det är eller vad det menas. Det är som om jag skulle säga till dig -gå ner så ses vi där uppe. Vart ska du gå? Upp eller ner? Jag sa ju ner men vi ska ses där uppe… vad menade jag? Vet du vart du ska gå? Alla andra fattade ju. Men du funderar hela förmiddagen på om du ska gå upp eller ner och du förväntas veta vart du ska gå.
Tänk er sedan att slänga in lite skämt och lite sarkasm i det. Sen slänger vi in lite extra solljus så du blir bländad. Ljudet från en byggarbetsplats och alla människor som du tror inte gillar dig och som vill dig illa. Plus människor som skäller på dig utan anledning och lite ilska och viljan att slå någon. Det är en del av Hugos autsim.

Så nästa gång någon uttrycker sig med att vi alla har en släng av autism och vet precis hur Hugo känner sig. De kommer ju få sig en släng av mig kan jag lova!

Min underbara ljuvliga kärleksfulla son. Bara 6 år och så mycket i sin ryggsäck. Jag önskar verkligen att jag kunde bära hans last.