Inte redo

Jag har alltid upplevt att många föräldrar stressar fram utvecklingen hos barn. Som om det vore en tävling. Även barnens mor och far föräldrar tävlar… Och egentligen är det helt sjukt att det är så. Vem gick tidigast? Vem gick senast? Vem sa mamma först? Man kan till och med fått höra ”men är det inte dags att hen lär sig gå nu?” ”Mitt barn gick redan när hen var 9 månader”. Eller ännu värre: oj är hen över ett år och kan inte gå?! Är det något fel? Alltså inget mer fel än vad det är på dig, tänker jag.

Nu när jag har Gabriel, som enligt Fredrik är sista barnet, så vill jag njuta av varje dag. Jag vill att varje del av Gabriel utveckling ska ta den tid den behöver och gärna ta tid. För jag kommer kanske inte få uppleva det mer sen. Jag behöver inte rapa Gabriel efter måltid längre. Jag kommer kanske aldrig mer få rapa mitt egna lilla knyte? Jag har även behövt byta från liggdel till sittdel i vagnen för Gabriel vill inte ligga. Han vill sitta upp och se nyfiken som han är. Kommer jag någonsin gå med en bebisvagn mer? Och det låter kanske konstigt men de är dessa små steg man tar som känns så stora. Och helt plötsligt så är barnen nästan 9 år och man vet inte vart tiden tog vägen? Han jag njuta? Var jag tillräckligt närvarande? Hur kändes det egentligen? Gick det inte lite fort?

Nu är Gabriel 5 månader, han sitter nästan helt själv. Han står även upp om han får luta sig lite över något. Han är väldigt tidig i sin utveckling. Detta är inget jag har tvingat fram, eller sitter hemma och tränar på. Det är något Gabriel gör själv för att vara nöjd. Och för varje framsteg blir jag glad för hans skull. Men hans utveckling går för fort för att jag känner att jag ska hinna njuta.

Jag känner mig inte redo att göra allt detta för sista gången. Jag kommer behöva ett till barn tror jag nog allt 🙂