Jag är rädd
Vi fick hem ett brev förra veckan för det stod att Hugo inte får tid hos BUP?! Dem rekommenderade att han träffade kommunpsykolog?! Alltså jag vet inte vad det skulle vara för skillnad? Men tog dem en månad att skriva det brevet, då undrar jag hur lång tid det kommer ta att faktiskt få en tid?
I fredags så var vi på Ica och handlade godis till vårt fredagsmys. Han fick gå själv som han nästan alltid gör. Han var så lugn, konstigt lugn. När jag pratade med honom så tittade han på mig som om han undrade vem jag var?
När jag sen stod i kassan och skulle betala så gick Melissa och Hugo iväg för att ställa tillbaka barnkundvagnarna. Melissa sprang direkt tillbaka till mig, men Hugo stod kvar och små grät och ropade på mamma. Alltså vi har varit i den där Ica butiken hundra gånger och jag såg honom hela tiden. Han var inte sig själv, han visste inte var han var och han var orolig och rädd.
När vi kom hem och varit tvungen att bära honom trots alla kassar och precis klivit innanför dörren så säger han, mamma nu tänker inte jag prata mer idag… Jag log lite och svarade, okey… Det konstigaste med det var att han sen inte pratade förens lördagsmorgonen… Han var glad och lekte och var närvarande, han pratade bara inte… Är inte det extremt konstigt?
Jag kunde hantera Hugos ilska bättre än hans extremt underliga beteende dem senaste dagarna. Jag är glad att han lugnat ner sig tack vare alla era tips och alla våra små egna metoder. Vi har anpassat oss efter vår lille Hugge. Men när han beter sig som en helt annan pojke så blir jag rädd. Jag är fruktansvärt rädd! Jag ber om att jag är en överdrivet nojig mamma som reagerar på småsaker än att det faktiskt ska vara något fel. Jag ber om att det bara är en period, eller att han beter sig underligt av ren utmattning från hans vilda sida.
Jag vet inte hur jag ska förklara min oro. Och jag vill bara få en tid hos någon utbildad och erfaren människa som kan tala om för mig att oroa dig inte, det går över.
För några veckor sedan så satt vi i bilen och jag vände mig om och tittade på Hugo. Han var helt borta i blicken. Jag försökte få kontakt med honom men han reagerade inte. Jag blev rädd och Fredrik var bära att stanna längs motorvägen.
Jag mötte en vän några dagar senare som sa att min glada aura var borta. Hon sa att hon såg att det var något som tynger mig. Jag berättade om Hugo. Hon sa att det lät som epilepsi, det är ärftligt. Jag har epilepsi. Epilepsi kommer i olika former, inte bara i kramper. När jag får epilepsi anfall så försvinner jag i blicken och jag kan inte kontrollera vad jag gör, jag känner mig som en helt annan människa. När jag har funderar på det så låter Hugo beteende rimligt. Hans törst, hans frånvaro, han vilda sida. Hoppas bara att kommunens psykolog kan allt om epilepsi. Förmodligen inte. Och när det där brevet kom hem så växte ilskan i både mina och Fredriks ögon. Ska vi behöva kämpa för det här nu?!
Det är skönt att få skriva av mig lite till er. Många av er förstår vad jag pratar om och vet efter egen erfarenhet hur jobbigt och slitsamt det är att se ens barn inte må bra.
Jag är bara så rädd. Ibland kan tankarna flyga iväg och jag börjar tänka på det värsta. Tumörer, canser, obotliga sjukdomar! Jag kan inte tillåta mig att tänka så eftersom det gör mig inte bara rädd det gör mig helt jävla vettskrämd!
Jag måste sluta tänka så för det kommer äta upp mig innefrån.
Jag önskar att det är en utvecklingsfas och att om några månader kan jag tänka tillbaka och skratta åt min oro.
Min älskade lilla son, min prins, mitt allt, min Hugo.
