Jag är rädd för att bli lämnad
Är hemma igen efter begravningen nu på förmiddagen vi ska snart ses igen för en middag i Näsby slott. Personen i fråga som har gått bort är en släkting till mig, min pappas morbror. Det var en fin begravining och jag tror nog att alla var där som skulle vara där. Mina sysslingar, barnbarnen till han som gått bort, sjöng så otroligt vackert i kyrkan. Hela den familjen är väldigt musikaliska och har gått på olika sångskolor under deras uppväxt och jag måste säga att det har gett resultat. När storebrorsan i den familjen sjöng så tänkte jag, Peter Jöback och Tommy Körnerg släng er i väggen här har vi en kille som verkligen kan sjunga! Jag har ju hört honom sjunga förut men inte på detta viset. Jag tror hela kyrkan blev tagen av hans sångröst, sen är han stilig också men det är ju bara ett plus i kanten 😉 Hans röst gick hela vägen in i hjärtat och jag tror vi alla blev lite kära 😉
Madelän sa till mig för några veckor sedan att jag är lite utav det ”svarta fåret” hemma, fast på ett bra sätt då såklart, för jag är mer estetisk än vad min övriga familj är. Man ser ju på Melissa och hennes sång och dans och att hon gillar att rita och skapa, det gör jag med. Jag gick hos sångpedagog när jag var yngre, jag har uppträtt både med sång och dans, om det var en teater i skolan så stog jag på scen! Jag älskar sånt! Jag pluggar nu till grafisk designer, då måste man vara kreativ och estetisk för att klara av det. Så det kommer nog från min pappas sida, allt detta, för mina släktingar är allt detta. Visserligen har jag aldrig hört min pappa ta en ton någonsin i hela mitt liv, men vem vet…? Han kanske också har en musikalröst? Alla andra har ju det på den sidan av släkten 😉 Även min mamma har en opera röst men den sjunger hon bara med hemma 🙂
Vi träffar inte släkten så ofta, så nu när vi möttes igen så ser man hur tiden har gått, alla har blivit äldre, dem små bebisarna har blivit pojkar och flickor och mina sysslingar har blivit kvinnor och män och även dem reagerade på hur vi min syskonskara hade vuxit och blivit stora. Vi bildar egna familjer och lever vårt liv, ändå så bor vi bara minuter ifrån varandra. Jag och en av mina sysslingar pratade om detta redan för 1,5 år sedan på min systers student och sa att det skulle vi ändra på det, idag frågade vi varandra – Vad hände?! Vi får göra ett nytt försök!
Jag vill bara tillägga att han som gått bort levde tillsammans med sin fru i 60 år, jag tycker att det är helt fantastiskt! Jag är glad för deras skulle att dem fick ett långt och lyckligt liv tillsammans med många barn och barnbarn. När vi stog ute och sa ett sista farväl efter att kistan hade sänkts ner så slog det mig, tänk om 60 år, kommer det vara jag som står där då och tar farväl av Fredrik? Hur gör man det? Hur klarar man av det? Med hjälp av sin familj och sina vänner och med vetenskapen att man levde livet tillsammans och att man en dag ska få återse varandra. Men hon är en stark kvinna, hon bjöd på några leenden och till och med ett litet skratt tillsammans med min mamma. Det är vad han hade velat, att hon ska må bra och jag tror hon gör så gott hon kan för att leva vidare och jag ser upp till henne för det.
Jag ska börja be idag och jag ska inte sluta be förens min önskad gått i uppfyllelse, och det är att jag och Fredrik ska få minst 60 år tillsammans vi också och att våra barn och barnbarn ska bilda egna familjer och att jag och Fredrik ska få somna in i varandras famn, tillsammans.
Det blev ett tungt inlägg idag…. men döden är tung och dystert, iaf för oss som lever kvar, för den som har gått vidare tror jag har det hur bra som helst, inga bekymmer och ingen sorg, bara lycka och festligheter med sin familj som gick före dem. Jag är inte rädd för döden, jag är rädd för att bli lämnad kvar själv.
Här har ni mina fina syskon 🙂
Magnus och Markus
Madeleine aka Madeän 😉 Malin, Maria och jag Mikaela
Alla på M 🙂