Känner avund på andra mammor

Jag känner mig som världens bästa mamma till mina barn. Och jag har ju, precis som alla andra, stunder då man tvekar på sitt föräldrarskap. Men det går ju över fortare än vad det kom.
Men ibland, så känner jag avund på andra mammor. Inte att jag tror att dem på något sätt är bättre mammor än mig. Inte heller att deras barn skulle vara bättre än mina. Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord och det finns ingenting jag inte skulle göra för dem. Precis som alla mammor känner för sina barn.

Men jag känner avund ibland för att andra mammor har det så lätt…
Och missuppfatta mig inte nu. Detta är väldigt tungt för mig att dela med mig av.
Alla strider vi med olika saker i livet och i vardagen. Vi strider med saker andra inte ser och jag vet ingenting dessa andra mammors liv. Men mycket av det jag strider med syns utåt. Och då känner jag avund på de mammor jag möter som har det så lätt på den delen jag strider med. Och ibland kan jag även känna ilska mot andra mammor som gnäller på saker som hänt i deras vardag som för oss tyder på en bra dag. Men jag vet samtidigt att vi alla har olika utgångslägen och vi alla har det jobbigt ibland. Men jag undrar om vissa mammor inser hur lätt dem har det? Och det kanske är fel av mig att tänka så. Många har det värre än mig så vem är jag att gnälla eller känna avund? Men ibland måste man bara få vädra ur sina känslor och tankar, vilket är hälsosamt.
Och om jag jämför mig själv som mamma till enbart Melissa, och som nu mamma till två, varav en har autism. Så vill jag bara ge mig själv en örfil över saker jag tänkte då som jag aldrig skulle tänka nu.
Så det kanske inte är så fel av mig att känna avund mot andra mammor som i vissa situationer har det mycket lättare än mig.

Som igår. När jag och min syster var i kista centrum för att jag hade några saker vi behövde köpa inför semestern nu på lördag. Jag förberedde mina barn. Dem fick mat i magen och de hade fått leka av sig så de var alldeles svettiga. Allt för att klara av en snabb visit i centrum.
Men det gick inte så bra. Det blir jobbigt för min lille Hugo. Mycket folk, mycket att titta på. Han gick dit hans ben bar honom och han pillade på det hans fingrar ville röra. Han lyssnade inte ord på vad mamma eller moster sa. Och det är inte det att han är busig och inte vill. Det kopplas bara inte ihop. Ju argare jag blir hjälper ingenting… Det som hjälper är att lyfta upp och åka hem.

Så när alla andra står i kassan i lugn och ro och väntar på sin tur så flyger mitt huvud runt för att lokalisera var Hugo är. Man ropar till sig honom när man ser hur varor åker ner på golvet och jag vet att han är på gränsen till sammanbrott om jag ska bråka mer. Samtidigt som jag är på gränsen till att bryta ihop och vill bara åka hem.
Trots att jag fick hjälp av min syster så är jag mamma och jag kan inte släppa taget. Så efter ett sista kraft andetag och gåendes mot den sista kassakön jag ska stå i så möter jag en mamma med hennes tre barn. Alla är ”typiska barn”, lite skrik och lite bus. Men hennes tre barn är inte längre än en meter ifrån henne. Hon är inte ensam, jag hade mött många mammor med sina barn i butikerna. Barnen må vara uttråkade i centrum men dem är hos sina mammor. Just den här mamman stod där stilla med tre små barn.
Jag hade två, varav en är stor nog att gå runt själv och den andre kräver ett enormt stort tålamod och jag kunde inte stå stilla och läsa på en förpackning så som hon gjorde med sitt inre lugn. (Vad vet jag? Hon kanske var jätte stressad, men det var inte hur jag uppfattade henne.)

Det slutade med att jag tog upp Hugo på höften och haltade mig ut till bilen för att köra hem med höftont och en liten kille med utbrott i baksätet.
Och det kan vara svårt att sätta sig in i min situation för alla tycker säkert att det är jobbigt att ta med sina barn till centrum. Och jag kan inte förklara bättre än att det är inte olydnad vi kämpar med, det är att vi hela tiden blir testade på vårt psyke. Vi kan inte straffa eller bli arga i dessa situationer för det förvärrar bara.

Och att vara med oss en hel dag kan vara påfrestande, det märkte min syster igår. Men jag kan inte kasta in handduken och gå hem. Detta är mitt liv, Hugo och Melissa är mitt liv. Och jag vill verkligen inte byta liv. Aldrig! Jag är stolt över att vara den mamman som det krävs mer utav. Vara den mamman som måste hantera mer och lära sig mer. Men ibland har även jag svaga stunder.
-Så ibland känner jag avund på mammor som kan ta med alla sina barn, lydiga som olydiga, på vardagliga sysslor som jag inte kan oavsett hur hårt jag kämpar.

Men i slutet av dagen så är jag så oerhört lycklig att få vara den mamman jag är. Att få ha dessa två små under till barn. Och en till liten bebis i magen. Det finns inget större än att få vara mamma.

Och kom ihåg! Vi är alla världens bästa mammor!