Kommer aldrig kunna släppa oron.

En liten uppdatering om hur skolan hanterade händelsen då Hugo blev nedslagen.

Jag fick ett möte med pedagogen från fritids som hade varit först på plats när slagsmålet hände. Jag fick fortfarande otydliga svar kring vad som hade hänt och hur de hade hanterat allt. Jag tyckte att hon sa emot sig själv många gånger. Och om det är något jag inte klarar av är personer som sitter och säger en grej och en stund senare säger emot sig själv och vänder kappan efter vinden. Nej det är inte okey, så jag avslutade mötet och visade hur missnöjd jag var och gick raka vägen till rektorns kontor. Dessutom hade pojkarnas föräldrar inte blivit kontaktade…!
Jag fick prata med rektorn och berättade min sida av dessa två veckor. Hur otydliga svar det varit, att föräldrar inte blivit kontaktade, att de hade satt Hugo i ett rum med två andra killar för att återberätta vad som hänt vilket han inte kan göra. Att vi hemma inte kan bearbeta händelsen eftersom Hugo inte kan hantera känslor och tar istället ut det på syskon och andra kompisar.
Rektorn tyckte inte om att jag upplevde detta så hon skulle ta tag i det under dagen.
Hon ringde mig senare samma dag och berättade om hennes resultat i vad som hänt och inte hänt. Och hon upplevde det precis som jag. Otydliga svar, föräldrar som går ovetandes osv. Och hon kunde inte göra så mycket mer än att be om ursäkt och tala om hur hon till nästa gång ska se till att det finns en tydlig plan för hur sådant ska hanteras.

Det kanske är lätt att säga, och än vet jag inte om det är mycket snack och lite verkstad från skolans sida? men det jag upplevde var att hon erkände misstaget och bad om ursäkt och ville bli bättre. Hur kan man inte ge en andra chans då?
Dessutom så har jag meddelat mitt missnöje och min stora besvikelse till en skola som annars är fantastisk. Så nu har jag och Fredrik valt att släppa detta och gå vidare.

Det  som är så jobbigt är att vi alltid upplever att vi måste vara så medvetna och närvarande hela tiden. Att vi aldrig riktigt kan känna att vi kan slappna av. Att få kunna släppa av Hugo i skolan och känna oss trygga. Jag kommer nog alltid ha denna oro över honom och det äter verkligen upp en…