Mamma vs karriär

Jag har funderat lite på det är med att leva livet. Jag har ju hela tiden sagt att man måste sikta högt för att hamna högt. Man kan vara rätt dålig på att göra just det, sikta högt. Man vågar liksom inte. Ta i säger jag! Ingenting är omöjligt! Jag satsar högt, har stora planer för mitt liv. Jag siktar och jag satsar, men det kräver mycket!

Samtidigt som man tänker på framtiden och planerar långsiktigt så får man ju inte glömma att leva nu, idag, igår. Njuta av vad just idag har att erbjuda. Det där med förväntningssamhället kan störa, hela tiden sträva efter bättre nya saker. Men nu då? Idag. Det gamla. Det som hände igår, minnen? Stanna upp och njut. Jag sitter och tänker på hur fort tiden går hela tiden, man hinner inte med. Jag vill att dagarna ska ha fler timmar och veckorna fler dagar. Men det går inte, eller?

Sen tänker jag på mina barn, som inte har en massa måsten eller planer inför framtiden, än. Dem bara är. Är jag med dem? Är jag tillräckligt med mina barn? Eller lämnar jag dem utanför i all stress och alla uppgifter. Allt mitt siktande och satsande. Är jag tillräckligt närvarande?

Svar: Japp! Det är jag 😉 jag skjuter upp allt för mina små kids. Kämpar på som satan med mina arbetsuppgifter och jobb hit och dit när dem inte är med. För sen när vi är hemma tillsammans, då är de vi som gäller, inget annat 🙂 Finns inget viktigare än mina små hjärtan. Mitt mål i livet är, världens bästa karriärs morsa 😉 En riktig Stockholmsmorsa 🙂

Och det är tackvare denna snygga man som jag har möjlighet att klara av det!