Min andra mediala upplevelse
Den andra gången som jag uppfattade att det var något speciellt med mig, om jag får uttrycka det så. var när vi var i Turkiet när jag var runt 14-15 år tror jag. Vi var där hela familjen, jag mina föräldrar och mina fem syskon. Vi skulle åka till ett vattenland som låg utanför hotellanläggningen. Jag gillade inte när min mamma gick och bokade denna aktivitet. Jag ogillade det ännu mer när vi var på väg dit. jag var liksom sur och det kändes fel, som om vi gjorde något man inte får göra. Och det är ju rätt konstigt att en 14årig tjej inte vill åka till ett vattenland, som vi hade gjort i nästan alla år sedan så långt bak jag kan minnas.
När vi kom dit så var jag sur, jag ville verkligen inte vara där. Medan mina syskon sprang iväg för att bada och leka och ha kul, så satte jag mig på en solstol och var allmänt sur och nedstämd. helt plötsligt, från ingenstans hörde jag någon ropa, -Mamma!! Pappa!!
Det var min lillasyster och min lillebror som kom springandes och skrek efter hjälp. -Magnus har skadat sig! Skrek dem. Och man kan verkligen höra på tonläget att detta var allvar, det var inget skämt. Så vi springer dit. Jag ser inget annat än mina fötter och 50cm framför mig. Jag vet inte hur jag tog mig fram, men fort gick det. Där framme ligger min storebror, på kakelgolvet. Folkmassan står runt om honom och stirrar. Han rör sig inte och jag trodde för någon sekund att han var död. Jag skriker ut min smärta. Sen ser jag att han rör sig. Han vrider sig av smärta. Jag kan andas igen. Han lever. Men han hade skadat sig riktigt illa. Vattenlandet hade renoverat poolen och minskat ner avståndet mellan rutschkanan och kanten där poolen tar slut. Min bror hade kommit i full fart och åkt rakt in kakelkanten. Hans fötter tog att skada och han satt i rullstol i flera veckor innan han kunde stå igen.
Jag visste det, tänkte jag hela tiden. Vi skulle inte ha åkt dit. Tänk om han hade åkt med huvudet först?!
De övriga varningar som jag har fått sedan dess har jag lyssnat till. Och en varning var jag så rädd för att jag tog hjälp av min familj och mina vänner som stod redo att kidnappa Hugo om det skulle behövas. Jag berättar mer om det nästa gång 🙂
