Min änglavakt

Jag har alltid känt att någon är med mig hela tiden. Någon som går bredvid mig 24 timmar om dygnet. Fast man inte kunnat se eller höra denna person. Jag har också under min uppväxt fått sk ”kalla kårar” när jag passerat vissa platser. Det finns säker många av er som kan känna igen det.
Jag har också pga av det alltid känt mig trygg. Men det var inget jag berättade för någon. Det var så konstigt enligt mig. Vad skulle jag säga, -Vet du jag har en döing gåendes bredvid mig hela tiden, kul va! Haha!

Det första som hände mig, som fick mig att verkligen reagera på det andliga var när jag var med om en skidolycka vid 13 års ålder. Jag och en kompis åkte skidor, offpist, såklart… cool skulle man vara… Sedan kommer jag i ett läge där det är isigt, och för trångt för att kunna svänga på skidorna. Jag åkte i full fart rakt ner och rakt framför mig står ett träd. Jag inser att jag kommer krocka och det kommer gå illa och jag blir rädd. Då känner jag en hand på min kind som drar mitt huvudet åt höger, där ser jag en man. Sen svart.

Jag vaknar till lite grann, allt är suddigt. Jag ser min kompis yra omkring runt mig och skriker, men jag hör henne inte. Jag känner inte min kropp, men jag kan röra fingrarna. Jag Tar upp min mobil, ringer 112. De svarar och jag säger: Hej, jag kan bara säga detta en gång så lyssna, -Mitt namn är Mikaela, jag är 13 år, jag har krockat med mina skidor in i ett träd och jag känner inte mina ben. Jag är ”här”. Sen svart.

Sen vaknar jag av att ambulanspersonal är där. De gräver upp mig, ena min pjäxa hade åkt av..! De lastar på mig på en släde och kör ner mig för backen och jag får komma till akuten. Min föräldrar är snart där. När jag kommer dit står ett team och väntar på mig, de börjar klippa i mina kläder, de satte nålar i mig. Jag ser mamma och pappa i ett hörn. -Det kommer blir okey Mikaela, sa min mamma. I efterhand när vi har pratat om det så berättar min mamma om att hon var helt förtvivlad, såklart, och sa att allt skulle bli okey fast hon hade ingen aning och kände skuld öve att hon lovade att allt skulle bli okey när vi i dåläget trodde att jag var förlamad. Men jag uppfattade det som att, jag kommer bli förlamad men att det är okey, vi tar hand om dig. Och det gav mig lugn. Det var okey, det var så här mitt liv skulle se ut och det var okey.

Sen hamnade jag på röntgen och hör alla ben i kroppen var hela, ryggen var hel, allt såg fint ut. Och min känsel kom tillbaka. Läkaren förstod inte hur mina ben kunde vara hela, han förstod inte hur mitt hårda slag mot huvudet inte bröt min nacke. Du har haft änglavakt sa han.
Ja det hade jag haft. Den där mannen som la sin hand mot min kind och fick mitt huvud att vrida bort. Det var han som räddade mitt liv. Han som alltid har gått bredvid mig under hela mitt liv. Det var han.
Men hur skulle jag säga det? Så jag berättade aldrig. Men jag minns honom väl, än idag.