Min lycka är deras lycka

Jag har tänkt på en grej. Jag fick en kamera av min pappa, det kostade en del och en kamera är ju något som kanske dem flesta vill ha. Jag fick den för att min pappa är snäll och för att han vet att jag älskar att fotografera och min kamera hade gått sönder. Då har jag tänkt på att ingen, INGEN, av mina syskon kände avundsjuka eller tyckte att det var orättvist. Alla blev glada för min skull. Kan ni tänka er vilka fina syskon jag har! Dem känner ingen avundsjuka över att jag får något helt plötsligt bara sådär. Då undrar jag om det har med uppfostran och kärleken att göra?

När vi var små så hade mamma och pappa inte mycket pengar över till leksaker eller nya kläder osv. Pappa gick i trasiga skor och vi barn fick äta spagetti med ketchup. Det är inget jag klagar över och jag klagade nog inte då heller vad jag minns. Jag märkte ju inte detta eftersom jag var liten. Jag tycker att jag har haft en fantastisk barndom tillsammans med min fina syskon. Mamma och pappa vet hur det är att ha en dålig ekonomi och dem har kämpat sig upp till där dem är idag. Jag unnar dem allt i världen och jag ser upp till dem. Jag hoppas och önskar att jag också en dag kommer vara där dem är.

Under dem bättre tiderna så har både mamma och pappa velat dela med sig till oss barn och vi har fått mycket. Det är då jag undrar om det kan vara det som gör att vi inte slänger ut oss ”men jag då?!” för vi vet att idag fick jag och imorgon får någon annan. Eller är det av ren kärlek som mina syskon unnar mig detta?

Det har varit många gånger under mina dagar som min pappa har gett mig en slant bara sådär och säger, ”här, köp dig något fint”. Ingen har kommit springandes och krävt samma sak (vad jag vet). Jag låter säkert bortskämd när jag skriver detta, men dit jag vill komma är att jag tycker att det är helt fantastiskt att få vara en del av min stora syskonskara. Mamma och pappa har gjort ett bra jobb, visst vi bråkar, men vi löser det lika snabbt. Finns inget som kan komma emellan oss. Inga pengar, ingen kamera, inget arv, inga missförstånd, inget. För vi vill varandra väl, vi unnar varandra saker, och vi pratar med varandra innan missförstånd hinner växa. Jag har sett familjer där pengar har kommit mellan, eller arv, eller missförstånd eller avundsjuka. Det tär familjer itu. Man måste lära sig se saker från olika perspektiv och respektera och älska varandra och framför allt inte känna avund mot sin familj. Min familjs lycka är min lycka och mina lycka är deras lycka.

Mina syskon är dem bästa och tack för att ni älskar mig.