Mötet, lögnerna och förolämpningar
Så det gick ju inte så bra detta mötet. Vi hade ju inte förväntat oss att pappan skulle be om ursäkt det första han gjorde, men vi hade ju iaf förväntat oss ett erkännande, definitivt inte en lögn iaf..
Så vi som är på mötet är jag och Fredrik, pappa C, Melissas lärare R och biträdande rektorn. Ha i åtanke att R och biträdande rektorn är de två personer som en vecka tidigare stått och ljugit oss föräldrar rakt upp i ansiktet på ett föräldramöte…
Vi startade mötet med att jag berättade hur vi hade hanterat och upplevt detta.
-Melissa kom hem, var ledsen och berättade om olyckan på skolgården och hur pappan blev arg på henne.
-Vi försökte få kontakt med pappan, det gick inte, kontaktade skolan och bad om hjälp med att få kontakt med honom.
-Skolan valde då att ha möte med Melissa och pojken hon råkat sparka, bakom vår rygg. Fick dessutom Melissa att tro att pappan inte gjort fel när han skällt ut henne och att han inte behövde be om ursäkt.
-Jag blev upprörd och krävde ett möte. Och där satt vi nu.
Pappan började med att berätta att han var en högt utbildad person… jaha, men förlåt oss, vi visste inte att man fick bete sig hur som helst då! Seriöst vad har det med saken att göra?
Sen fortsatte han med att man kan inte lita på barn för de kan inte återberätta händelser. Menar han vårt barn nu?? Smart att börja med att säga det, då kan han inte vara så välutbildad…
Så efter att ha förolämpat oss genom att påpeka att vi inte kan lita på Melissa så fortsatte han att berätta vad som hade hänt enligt honom.
Han var upprörd över hur skolan hade hanterat situationen (inget jag kan stå till svars för)och ifrågasatte varför vi inte kontaktat honom. Men det var ju det vi försökte.
Han gillade inte att vi hade dragit in barnen i detta. Men det hade vi ju inte gjort, det var deras fröken R som gjorde det när hon valde att ha ett möte med barnen.
Han var också arg på mig för att ha pratat med hans son om att jag var arg på hans pappa. Och undrade vem jag trodde att jag var som hade rätten till det. Och han hade rätt, jag hade under mitt instormande på mötet som R hade med barnen sagt till henne att jag inte ville ha möte med barnen för att det var pojkens pappa jag var arg på. Och precis när jag hade sagt det högt så tänkte jag nej Mikaela, stackars lilla pojke, det behöver ju inte han höra. Att jag är arg på hans pappa. Barnen ska ju inte behöva höra sånt. Så jag bad om ursäkt till pappan och sa att jag är medveten om att jag gjorde fel. Men jag hade inte tagit tag i hans son för att prata om det som han verkade tro.
R förvarade sig svarade att det var hennes jobb att ta reda på vad som hänt. Och jag förklarade för henne att hon ska inte ta in min dotter på möte för att prata om något som gällde mig och en annan vuxen. Men hon svarade med att hon måste ju ta reda på vad felet var. Men ännu en gång, det vet ju inte barnen, för det gällde ju fortfarande inte dem.
Jag sa också att hon inte skulle tala om för min dotter att pappan inte gjort fel och inte skulle behöva be om ursäkt. R sa att det var Melissa som sagt att han inte behövde be om ursäkt och inte hon. Jag svarade med att hon inte skulle prata med Melissa om detta. Då lutar hon sig fram och säger till mig
-Det är MIN elev. (eeeh… jaha, så då ska jag bara låta dig säga vad du vill till henne eller?!)
-Ja, och det är MIN DOTTER! Behöver jag förtydliga mer eller?!
Och det pinsamma för hennes del är att hon fortfarande inte inser vad felet är. Hon tror fortfarande att det har med en olycka på skolgården att göra. Hon fattar inte att det har med pappan och hans agerande långt senare att göra.
Och jag blev så arg på henne att jag kunde inte ens titta på henne. Jag hade så jäkla svårt att vara professionell, och det kanske man inte alltid behöver vara. Jag kände sån ilska mot henne. Lura i min dotter saker…
Pappan, C , fortsätter berätta om när han skulle hämta sin son och fick se att han blödde från ögat och frågat vad som hänt. Han hade fått som svar att det var en Melissa som råkat sparka honom. Så han hade sagt till fröken att det inte är okey att bråka i skolan. Och att fröken inte visste vad som hänt. Han blev arg över att ingen visste att sonen blödde, vilket jag kan förstå. Sen att det suttit 6 tjejer vid ett bord längre bort och han visste inte vem Melissa var och svor att han aldrig skulle skälla på ett barn på det sättet. Men om hon tog åt sig av vad han sagt till fröken så var det väl för att hon kände sig skyldig. Och det höll biträdande rektorn med om. Hon kände väl sig skyldig och det var väl olyckligt att Melissa tog åt sig. Men en olycka är en olycka och att han inte var arg på Melissa. Sa han…
Men varken jag eller Fredrik trodde på ett ord av vad han sa. Han upprepade sig om och om igen och jag tänkte bara, vem försöker du övertyga, oss eller dig själv? Jag svarade honom att oavsett om han talar sanning eller inte så har han agerat på ett sådant högljutt och otrevligt sätt på skolan att han har skrämt min dotter. Och det är inte okey.
Mötet, som vi inte var nöjda med eftersom vi kände att ingen talade sanning utan bara ville rädda sitt egna skinn, slutade med att C sa åt mig att gå hem till min dotter och säga sähär: Jag pratade inte till henne, jag pratade till fröken. Det hon säger stämmer inte utan att det är min version som stämmer.
Ursäkta mig, men ser jag ut att vara dum i huvudet eller, tänkte jag?! Jag tänker ju inte lägga orden i munnen på min dotter! Speciellt inte hans ord! Jag sa åt honom att jag kommer inte säga det han bett mig om men jag kommer prata med henne igen och höra hennes sida om det för den är inte densamma som hans och att jag tror på henne.
Jag och Fredrik var bara argare när vi lämnade mötet än vad vi var när vi kom.
R ljuger om det som blivit sagt under deras lilla möte utan oss föräldrar.
Och C ljuger för att rädda sitt egna skinn efter att gått på min dotter.
Och biträdande rektorn ville inte prata om hur situationen blivit hanterad utifrån skolans sida.
När jag kommer hem igen så pratade jag med Melissa och bad henne berätta i detalj vad som hände igen.
Hon berättar att C hade kommit in i matsalen och frågat högt bland alla som var där vem Melissa var. När hon svarat att hon var Melissa så hade han börjat skälla på henne. Fröken befann sig några bord längre bort, och inte där C hade sagt att hon var, och först kommit fram för att trösta Melissa efter att han gått.
Så han hade pratat med henne!
Han visste vem hon var!
Och han var arg på henne!
Melissa sa också att det var hennes lärare R som sagt till henne under deras möte att ”Du förstår väl att C inte behöver be om ursäkt för han vara bara lite orolig och det är ju inte konstigt”.
-Inte så konstigt! Jo det är jävligt konstigt att han är arg över att hans son blev sparkad i ögat när en flicka springer för att ta skydd från honom när han tänker slå henne! Jo det är konstigt att en vuxen människa går på en liten flicka! Det är fanimej konstigt!
Pojken hade också sagt till Melissa under mötet med R, att han försökte få sin pappa att förstå att det var en olyckshändelse men att han inte vill tro honom. Han var arg på Melissa och pratat om det hemma med sin son. Så ännu en gång, han var arg på Melissa och trodde inte att det var en olyckshändelse. Och varför säger inte R detta på mötet?! Hon visar ytterligare en gång att hon inte tycker att pappan har gjort fel. Hon borde inte få vara lärare och vara en del av våra barns uppfostran. Hon saknar ju det vi brukar kalla, sunt förnuft!
Jag mailade biträdande rektorn om Melissas version och om att vi anser att R och C ljuger. De försöker bara rädda sig själva ur en knepig situation. Jag har också gjort fel, men jag ser mig själv som en större människa som kan stå för det och be om ursäkt.
Jag och Fredrik är arga och ledsna. Att vi ska behöva tvingas att köra vår dotter till den skolan. Vi har pratat med skolinspektionen, skolverket och kommunen. Skolinspektionen har tagit emot vår anmälan mot skolan. Skolverket har informerat om vad vi som föräldrar kan och inte kan göra och kommunen har letat plats till Melissa på en annan skola, men det är fullt överallt.
Vi känner oss som om vi måste ut och kriga men att vi inte har kraft. Att vi ska slå med våra nävar men att armarna är bortdomnade. Maktlösa. -Men vi får inte ge upp.
Det glada i allt detta är att Melissa och denna pojken är vänner, de har inget otalat med varandra. De är faktiskt tillsammans till och med 🙂 Gullisar!
