Naket och ärligt
Ibland undrar jag var jag gör för fel… är jag inte tillräcklig som mamma? Sen stoppar jag mig. Tvingar bort dessa känslor. Låser in dem i ett mörkt rum inom mig och kastar bort nyckeln. Sen låtsas inte om dem. För jag har nämligen inte råd att lägga energi på om jag är tillräcklig som förälder eller inte. Jag måste ta mig i kragen och hitta en lösning. En lösning som inte är att vara hemma från jobbet. En lösning som får min son att må bra. Få bort hans frustration. Ta bort hans dödslängtan och ge honom all min kärlek och ömhet så att han känner att livet är värt att leva. Att han får känna att han är värd allt och mer. Jag vill ge honom självförtroende och låta honom veta att han är snäll, bra, älskvärd.
Samtidigt som jag gör det måste jag ta bort det som delvis ger honom denna frustration. Min dotter. Hon retas hela tiden. Och hon gör ju det för all uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet. Vi glömmer lätt bort att Melissa bara är ett barn. Hon är det bästa och finaste jag har. Hon är mitt första barn och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Hon har ett hjärta av guld och får mig att skratta varje dag. Men ändå lägger vi alldeles för stort ansvar på henne. Hon tvingas in att göra mycket själv för vår uppmärksamhet riktas mot Hugo. Och är det inte Hugo så är det Gabriel. och det är inte för att vi älskar dem mer. För vi älskar våra barn precis lika starkt. Utan det är för att hålla vardagen flytande. Hålla koll på att inget stör Hugo, att han misstolkar något och sen tar ut det på syskonen eller husets inredning. Och är det inte honom så är det fokus på Gabriel, av den anledningen att han faktiskt är 1 år och behöver uppsyn. Så när får Melissa uppmärksamhet? Hon klär sig själv, tvättar sig själv, övar på läxan själv, läser bok själv, leker med sina kompisar själv, ser på film själv. För mamma och pappa har fullt upp att se till att hålla familjen flytande.
Till slut händer det som hände imorse. Melissa retar upp Hugo från att de vaknar. Allt från att skratta åt honom. Påpeka hans fel, han kan inte läsa och räkna. Han har smutsiga vantar. Han talar inte korrekt, luften är fri osv… till slut smäller det. Jag lämnar Melissa och Hugo i bilen för att lämna Gabriel på förskolan. När jag kommer tillbaka blöder Melissa… det hade blivit våldsamt i bilen. All energi som krävdes under morgonen för att inte släppa ut sin ilska kom när jag inte var där. Det fanns ingen vuxen som kunde stoppa eller hjälpa.
Hugo blev lämnad på skolan och jag fick kräva en vuxen att vara med Hugo. Gå undan och vara ensam och inte låta andra barn vara i närheten. Han mådde så dåligt. Jag såg på honom att han var helt borta. Han vill ju inte att detta ska hända. Han kan ju inte rå för det. Men jag valde att lämna bort honom. För att ge all min tid till Melissa.
Så jag sa hej då och gick ut till bilen till henne. Hon var inte bortglömd. Vi målade naglarna och fnissade lite. Men innerst inne undrade om jag var tillräcklig som mamma?! Vad gör jag för fel? Inget, enligt habiliteringen. Det är bara så det är. Och det är hårt att vara förälder i en familj med diagnos.
Melissa ska få mer uppmärksamhet. Jag kommer att låta Hugo få utbrott, låta leksaker och inredning ta skada. För jag ska vara med min Melissa. Hela tiden, sen tänker jag låta mina skuldkänslor och min osäkerhet ligga gömda i det mörka rummet tills att det spricker, då går jag in på toaletten och gråter ut smärtan. Gråta ut känslor och tankar så som varför ska Melissa behöva bli slagen gul och blå innan jag ser att hon inte blir sedd?! Undrar om jag är en dålig mamma för att jag låter Hugo få utbrott? Är jag inte tillräcklig som förälder för att jag ibland inte klarar av att se till att alla mina barn mår bra? Är jag inte tillräcklig som förälder för att jag lämnar min son i en skola som uppenbarligen inte kan ge honom det stöd han behöver? Är jag inte tillräcklig för att jag inte kan dela mig i två? Om några år är Melissa vuxen och då är det för sent. Har jag skadat hennes barndom? Har jag varit tillräcklig? Sen hatar jag mig själv en stund. Sen går jag ut igen och ler och låtsas som ingenting och önskar att jag kunde göra mer än mitt bästa.
Då hör jag henne. Min inre styrka. Hon påminner mig om vilken bra mamma jag är. Hur hårt jag kämpar. Att mitt bästa faktiskt räcker. Hon påminner mig bara om att gråta ut smärtan, gömma tankarna igen och att inte glömma att låsa dörren till det där mörka rummet.
välkomna till den nakna och ärliga sanningen.
