Samma dag som för två år sedan
För två år sedan så skrev jag inlägget här nedan. Och de orden beskriver väldigt väl hur det är just nu när Hugo genomgår en stor förändring i sitt liv. Jag kommer ihåg den dagen då jag skrev det inlägget och jag minns den där långa kramen. Jag kan tänka på den ibland, den betydde mycket för oss två. Och under de två åren som passerat har vi lärt oss mycket och vi har kommit långt. Men nu till skolstarten så är det som att vi backat tillbaka två år. Men jag vet att vi kommer klara oss fint, vi måste bara kämpa lite till.
Blottar min vardag
4 september 2014
Ibland är det svårt, ibland är det tröttsamt, ibland är det ledsamt. Men efter svett och lite tårar, några hårda slag och elaka ord så slutar det på samma sätt. Men en lång kärleksfull kram där vi kan få hämta ny kraft hos varandra. En liten blick som säger mer än tusen ord och ett väldigt vackert litet leende som får mig att älska honom ännu mer. Min älskade prins, min son, mitt allt!
Vissa morgnar så vaknar Hugo med ett dåligt humör. Finns inte så mycket att göra än att tippa på tå och bara hoppas på att det ska gå bra ändå, försöker hålla rutinerna och försöker få Melissa att kunna kompromissa så gott det går. I morse så gick det inte så bra. Det blev knytnävsslag och sparkar, hårda ord och mycket spring från den lille pojken. Dessa morgnar kommer väldigt ofta och jag kämpar hårt med mitt tålamod, men jag märker hur jag börjar tömmas och jag börjar längta till pauser. Mina föräldrar är så snälla och har erbjudit sig att hjälpa oss vissa helger så att vi ska få hämta energi och kunna ge Melissa mer uppmärksamhet genom att vara barnvakt till Hugo. Min pappa har hjälpt till att hämta Melissa i skolan för att hon ska få känna sig lite mer speciell.
Idag kom tårarna och jag kämpade så hårt för att inte Hugo skulle se mig ledsen, jag vill inte att han ska veta att det är han som orsakar dessa tårar för tårarna kommer först efter att han lugnat sig, när jag kan slappna av igen. Han har det tillräckligt tufft som det är så han behöver inte se att mamma är ledsen. När han lugnar sig så blir han väldigt mammig, jag får inte släppa honom. Vilket är mysigt och jag förstår att han behöver det, men det stoppar ju min uppmärksamhet till Melissa. Jag kan knappt gå ut från bilen för att säga hej då till Melissa när vi lämnar henne i skolan utan att han ska få panik och tro att jag lämnar honom. När vi sen kom till dagis idag så ville han inte släppa taget om mig, så efter ett tag måste vi ju slita honom ur min famn och det som ni kan förstå är väldigt tufft, det skär i mitt enorma mammahjärta och jag kämpar hårt för att inte visa mina känslor. Jag hinner knappt komma ut till bilen igen innan jag bryter ihop. Men jag tänker samtidigt att jag är inte mer än människa, jag gör så gott jag kan och jag vet att jag gör ett jäkligt bra jobb. Men det är verkligen blod svett och tårar just nu. På parkeringen hörde jag även hur Hugo skrek efter mamma, helt förstörd. och som vi alla föräldrar som lämnar barn på dagis vet så ska man inte visa sorg när man går, man ska låtsas som ingenting för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. men det är fan inte lätt alltså.
Känns ändå skönt att kunna gråta lite, få kunna berätta öppet och prata om detta, för att på något sätt så känns det som att det ligger och tar en massa onödig plats inom mig. Så jag skriver av mig lite, gråter några tårar till i min ensamhet så att det finns plats för lite ny energi och massa bus och lek till i eftermiddag 🙂
Trött och sliten men jag kommer aldrig sluta kämpa för mina barn.