Ska jag känna skam?!
Jag läste en artikel som fick mig att fundera en hel del. Ni kan läsa den här. Det handlar om vad vi lägger ut på facebook, bilder och historier om våra barn. Att det finns dem som lägger ut nakenbilder, eller skriver om saker som är opassande, klagar över barnen osv… sen självklart fick ju vi mamma/pappa bloggare oss en känga. Hur kan vi lägga ut så mycket information om våra barn på nätet?! Har vi frågat barnen? Och vi frågar barnen är de medvetna vad dem godkänner? Ja det verkade vara en del som ogillade oss föräldrar som visar vår vardag öppet. De flesta ansåg att det inte är okay att lägga ut något alls, andra ansåg att det handlade om opassande bilder och historier. Att vi som föräldrar tar ett beslut åt en annan människa.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Ska jag känna skam? Varken Melissa eller Hugo är tillräckligt gamla för att ens förstå innebörden med att lägga ut en bild på nätet. Jag anser ju att jag är en av dem som vet var gränsen går för vilka bilder som är passande eller inte, när det gäller mina barn. Jag berättar inte heller om när mina barn kissar på sig för det behöver ingen annan veta. Jag berättar inte heller när Melissa är sjukt otrevlig mot mig och vi bråkar, det stannar mellan oss. Sunt förnuft. Sen gillar folk att läsa om mitt och andras liv och om våra barn, man kan känna igen sig mycket.
Men ren fakta nu: jag gjort ett val åt en annan individ, jag har valt att lägga ut bilder på mina barn och valt att berätta om dem. Sen finns det ju många andra val jag gör åt mina små individer, jag talar om vad dem ska äta, vad dem ska ha på sig, vad dem får göra och inte, vem dem får prata med, vem dem får leka med, när dem ska sova, när dem ska vakna, vilka leksaker dem får ha. Nu går ju det kanske inte att jämföra med att lägga ut deras liv på nätet, inför er och alla andra. Men jag tänker att om jag får göra valet om andra saker och göra valet om hur dem uppfostras och hur dem formas, utav mig. Att jag får ta beslut som deras liv, vilken tro vi lever i, att jag lär dem ett levnadssätt som utgår från mig, mina tankar, min tro. Får jag inte ta detta beslut också då tills dem säger ”nej mamma”? När dem inte längre är små oskyldiga barn. då tänker jag runt 8 års åldern när man går i 2:an och vet vad internet är? Skolan och förskolan frågar ju mig som förälder om det är okay att dem lägger ut bilder på barnen på deras hemsida. Ska dem fråga barnen istället då? Jag kan inte påstå att jag har ett så stort bekräftelsebehov som det skrevs om. Att jag måste få höra hur fina barn jag har, jag vet att mina barn är dem bästa och finaste i hela världen. Det tycker alla om sina barn.
När jag var liten så tog mina föräldrar en massa bilder på oss barn. Bara det att när de lämnade in filmrullarna så visade det sig att kameran hade varit trasig. Så just under mina bebis år så finns inga fotografier. Det gör mig ledsen, jag vill ju så gärna se mig som bebis. Hade dem legat ute på nätet hade jag kunnat googla fram dem. Hade ju varit toppen. Sen om det hade stått en text till som berättade att ”här cyklar Mikaela för första gången” så hade det inte gjort mig så mycket. Hade det stått ”här får Mikaela en röd cykel på sin 6 årsdag som pappa Mikael hade kämpat halva natten med att få ihop och sen ville den bortskämda snorungen inte ha cykeln” (sann historia) så hade jag bara skrattat åt det. För den 6 åriga lilla Mikaela är ju inte den jag ä idag, den 6 åriga Mikaela är bara en helt vanlig liten tjej som önskade sig en rosa cykel med vita handtag som sin kompis Elin men som fick en röd… Idag har jag en röd cykel, så ni ser, man växer under åren, man blir en annan person. Jag tror att om jag skulle ringa upp gamla barndomsvänner och säga förlåt för att jag var dum den gången så tror jag nog att dem skulle skratta och säga, men vi var ju bara barn… Jag tror att nästa generations synsätt på alla typer av sociala sammanhang grundas från vårt sätt att uppfostra dem. Jag kommer fortsätta blogga om mitt liv vilket innehåller mina barn, jag kommer fortsätta lägga upp bilder, inga nakenbilder (!), och jag kommer skriva om mina små under och om det ”bekymmerslösa” livet som mamma. Melissa vill ju gärna vara med på bild, ta kort säger hon och posar. Sen finns det dagar då jag inte få ta kort, när hon inte vill, det är ju inte så att jag tvingar henne då. Inte Hugo heller. Det finns saker som jag väljer att inte skriva om och det finns bilder som jag väljer att inte visa.
Men sen kommer vi ju till ett lite större problem… alla barnmodeller!? Det är ju inte så att det är barnen själva som signat upp för ett jobb, det är ju föräldrarna. Ska man sluta med alla barnmodeller då också. Alla bilder i H&M katalogen som också finns på nätet, dem ska bort? Polarn&Pyret måste sluta lägga upp bilder på barn för det kan ju alla se. Barn som finns med i böcker, ska dem brännas? Man vet ju inte hur många miljoner som köper dessa böcker. Barn som är med i filmer? Lindex reklam för barnkläder! hur gör vi då? Alla kan ju se barnen! Herregud! Hur ska vi lösa detta?!
Jag tror helt ärligt att dagens generation inte kommer bry sig om dem finns med på nätet eller inte, mina barn blir väl som mig, det är ju jag som uppfostrar dem så dem kommer växa upp med synen om att det är okay. Sen om man har problem med att det finns en offentlig bild på en själv när man var barn så har man nog större problem med sig själv än av att att det faktiskt finns en offentlig bild. Om bilden skulle vara opassande så är det en helt annan femma. Det tycker inte jag heller är okay.
Jag vet inte vad jag ska säga. Ska jag känna skam?
