Vår romantiska förlossning med Gabriel

Åh den var verkligen fantastisk vår förlossning. Inte alls som jag hade förväntat mig.
Vi vaknade på morgonen den 5 januari och redan då var saker och ting annorlunda. Jag vaknade inte med känslan att åh nej ingen bebis denna natten heller som jag hade gjort alla andra morgnar. Fredrik frågade mig, som han gjorde alla morgnar, -kommer du föda idag? och för att chocka honom en aning så svarade jag -ja, idag kommer jag föda. Alla andra gånger harde jag svarat nej… Så inga planer gjordes den dagen, vi var hemma och väntade 🙂 Jag kände det på mig bara.
Och efter den 18 december så var Fredrik som en skugga runt om mig. Han fick inte gå långt den stackaren. Eftersom jag var orolig att förlossningen skulle starta och att han inte skulle hinna hem i tid. Men strax innan vi skulle börja laga maten den 5 januari så frågade Fredrik om han kunde åka och handla själv lite snabbt. Det skulle bara ta ca 20 minuter. Så absolut, gör det 🙂 ta lite andrum om inte annat 🙂 haha

Och vad händer?! Jo ca 5 minuter efter att Fredrik lämnat dörren så känner jag ett tryck. Så jag går på toaletten och känner att kroppen förbereder sig genom att ”tömma” blåsa och tarmar. Och det är något alla preggosar gör innan förlossningen, annars så ser barnmorskan till att du får hjälp med att tömma. Vi vill ju inte att otrevliga saker ska komma ut när bebisen kommer… Så när jag satt där på toaletten så visste jag att nu händer det grejer. Vad skönt, snart är det dags. Går sedan ut till köket för att tömma diskmaskinen och känner en sammandragning i ryggen. Men bara på min vänstra sida. Så jag tänkte att jag sträckte mig kanske när jag böjde mig fram för att tömma maskinen. Och den blir rätt kraftig och jag ber Melissa hålla ett öga på Hugo så jag kan lägga mig ner en stund. När jag ligger i sängen så börjar jag fokusera på andningen och jag inser att nu är det dags. Jag ringer Fredrik som står i kassakön, ber honom komma hem och ber honom att skynda sig. Så han släpper allt och springer ut till bilen och kör hem. I samma veva ringer jag min syster som lovat att hjälpa oss med barnen eftersom resten av familjen låg i influensan. Hon var den enda friska… Medan Fredrik och Malin sitter i bilarna och kör som tok, eftersom jag bett dem skynda sig, så förbereder jag barnen att mamma kommer få ont. Hugo rycker på axlarna och frågar om bebisen kommer ut nu. Melissa blir rädd. Jag förbereder henne på att jag kanske kommer låta lite och ha det jobbigt men att det inte är farligt. Sen går jag in till sovrummet igen och lägger mig. Jag kollar klockan och håller koll på hur långa sammandragningarna är och hur ofta. Men det kommer ju inga fler…

Malin och Fredrik kommer hem… och jag mår bra. Jag känner ingenting… men jag var ju så säker på att det var dags nu ju.. åh det var falskt alarm… jag kände mig dum som ringt hem Fredrik och Malin och ringt mina föräldrar. Men nu var ju syrran här så då kunde vi ju lika gärna äta middag ihop.
Det gick över en timme och det hände ingenting… Men sen, efter 1,5 timmar så kom en till liten sammandragning. Också denna bara på min vänstra sida. Och sammandragningarna som följde kändes enbart på min vänstra sida och de var lååånga. I snitt 7 minuter långa. och bara 10 minuter mellan dem. Jag ringde förlossningen och sa att jag visste inte om det var dags eller om det är någon nerv som kommit i kläm. De hade aldrig hört om att jag bara hade smärta på ena sidan. Inte heller att sammandragningarna skulle vara så extremt långa. Men det var inte så smärtsamt för mig, och det var nog tack vare alla sammandragningar jag haft under de senaste veckorna. Kroppen var väl förberedd 🙂 Men för att inget skulle vara fel så tyckte dem att vi skulle komma in direkt. Hade jag inte varit omföderska så hade jag nog inte ringt förlossningen och jag hade nog inte heller fått komma in än…
Så jag och Fredrik tittade på varandra och sa, -vi hinner nog äta middag först 🙂 Så vi åt vilket gick bra eftersom det inte gjorde så ont på mig. Jag visste ju att jag skulle behöva energin.

I bilen på väg in till förslossningen så kom en lång och väldigt smärtsam värk. Den höll i sig i 5 minuter och jag kom nu ihåg den där känslan av att man ångrar sig lite… och varje gång jag öppnade ögonen för att se hur långt vi hade kommit på vår färd till sjukhuset så blev jag så besviken att vi inte kommit längre… Men 19:07 släppte värken och efter den så kom det inga fler smärtsamma värkar under hela förlossningen. Men det visste jag ju inte då 🙂

När vi kom in så var allt väldigt harmoniskt, vi blev välkomnade och fick träffa barnmorskan och småpratade lite. Jag var rädd att det var falskt alarm, och om inte, varför hade jag bara ont på vänster sida? Jag var lite orolig. Jag blev uppkopplad med alla sladdar som känner av sammandragningar och bebisens puls. Jag hade fortfarande inte ont, jag kände ju sammandragningarna, men ingen smärta. Vilket jag var väldigt tacksam över.
Barnmorskan tittade på mig och sa att eftersom jag gjort detta två gånger tidigare så kommer dem lyssna på vad jag säger och inte på vad maskinen bredvid säger. Den där maskinen som mäter sammandragningarna, vet inte vad den heter… Det kändes skönt, för mina sammandragningar stämde inte alls överens med vad maskinen sa..

Efter 30 minuter så kom barnmorskan tillbaka för att se om jag var öppen och hur mycket. Hon var väldigt trevlig och försiktig, prata lugnt och såg på mig hela tiden. Jag kände mig väldigt väl bemött och väl omhändertagen. Hon frågade om det gjorde ont när hon förde in fingrarna för att se hur öppen jag var. Nej, svarade jag, det är skönt. Så lutade jag mig tillbaka och njöt medan Fredrik skrattade. Och se där, jag var mer än halvvägs! Jag och Fredrik gjorde high five i luften och firade 🙂 Jag var så lycklig! Fler barnmorskor kom in i rummet och hälsade på mig och gav mig komplimanger för hur duktig jag varit som öppnat mig hela 6 centimeter på hemmaplan innan jag kommit in.
”Smärtan” kändes fortfarande bara på min vänstra sida och ingen kunde förklara varför. Men bebis mådde bra, jag mådde bra, Fredrik mådda bra och alla andra mådde bra.
Jag fick välja bedövning om jag önskade och några minuter senare var narkosläkaren där med sin långa nål.
Och varför tog hon bedövning om hon inte hade ont undrar ni. Jo för att jag visste vad som väntade och om det finns möjlighet till bedövning så tar jag den.
Det tråkiga var bara att bedövningen satte sig väldans konstigt. Den satte sig på halva sidan av kroppen, den sidan jag inte hade ont på dessutom. Haha halva mitt ansikte hängde! Men det löste sig, narkosläkaren hade koll på mig och två timmar senare satt den rätt och jag var redo att föda.

Vi släkte ner salen. Jag valde att sitta på förlossningspallen med Fredrik bakom mig. Han höll om mig och kysste mig. Barnmorskorna satt framför mig och en på golvet som höll koll på bebisen. De sa att det var jag som bestämde hur jag ville ha det och att de fanns där för att lyssna till mig och mina behov.

Och för att jämföra med tidigare gånger så med Melissa kände jag inget men kroppen tog hand om krystandet åt mig, jag bara slappnade av och var nervös. Med Hugo så koncentrerade jag mig bara på att överleva. Ja, det låter dramatiskt men det var så jag upplevde det. Och jag kände en obeskrivlig smärta i mage och rygg och upplevde inget i underlivet då den övriga smärtan tog bort fokus från just det.

Denna gång så var jag väldigt närvarande, avslappnad och inte nervös. Fredrik höll om mig hela tiden och jag hade inte ont. Än. En av barnmorskorna filmade allt.
Jag kände hur Gabriel gled längre och längre ner. Denna gång så krystade inte kroppen åt mig utan det var jag som styrde när och hur mycket jag ville krysta. Jag tog det lugnt och sansat och allt var så harmoniskt. Vi pratade lugnt med varandra och Fredrik fortsatte att hålla om mig och kyssa mig, smekte mig i ansiktet. Allt var så perfekt.
När huvudet syntes så kunde både jag och Fredrik känna med fingrarna och vi var så lyckliga att snart, inom några minuter så är han i vår famn!
Jag hade fortfarande inte ont av värkarna men jag kunde nu känna hur min slida verkligen töjdes ut för att Gabriel skulle få plats. Det hade inte gjort ont innan men nu, den sista centimetern, då kändes det som om jag skulle gå itu. Men barnmorskan var lugn och jag visste att inget var fel så jag fokuserade på andningen och försökte slappna av och samla kraft för att kunna klara av att krysta ut honom vid nästa värk. Vilket jag gjorde 🙂 och äntligen var han i min famn!

Fredrik hade varit så fantastisk under hela förloppet och tagit hand om mig. Jag fick all hans uppmärksamhet och en massa ömhet och kärlek. Barnmorskorna berömde mig hela tiden, vilket jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att det hjälper mig.
Och min största rädsla var ju att moderkakan inte skulle lossna som tidigare gånger som då också skapat problem och komplikationer. Men denna gång gled den bara ut.
Och inom en timme var jag uppe på benen och ville åka hem 🙂 vilket jag inte fick, dessutom var det mitt i natten.. Hehe

Men en bättre förlossning kunde jag inte fått! Den var helt fantastisk 🙂