Vikten när man är gravid

Ja alltså, alla går ju upp i vikt när man är gravid. Det går ju inte att komma undan eftersom att kroppen fylls med vatten och ökad blodmängd, moderkaka och en bebis om inte annat! Sen blir det en jäkla hets när man väl har fött och man vill att dessa mammakilona ska försvinna. Det vill ju jag med, jag är inte annorlunda på något sätt. Det är ju inte så att mammakilona är något man själv tycker är smickrande, speciellt inte när huden är lös och allt verkligen bara hänger. Och även det är ju fullt normalt, det är ju så det är, för vissa, speciellt för många.
Sen finns det mammor med tur (!) som ger oss andra mammor käftsmällar med onödiga kommentarer såsom, ”Man får ju kontrollera vad man äter” ”Det var är inte så svårt att bli av med mina extra kilon” ”jag gick ned alla mina kilon på två veckor” ”Vill man så kan man”… Jag och en annan mamma fick barn samtidigt, vi möttes fem månader senare och jag gav henne en komplimang om att hon såg så fräsch ut och verkar ha kommit tillbaka till sitt normala jag. Jag fick ett väldigt spydigt svar, -Ja men snälla, det har gått fem månader, längre än så får det ju inte gå! Där stod jag med 20 kilo kvar att gå ner, som tydligen inte var okey enligt henne. Hur tror ni jag mådde efter det? Inte så bra!
Samma sak gäller under rubriken Amning. Alla kan inte amma, ändå får man höra ”Vill man så kan man”, ”Man får inte ge upp” osv. Vissa barn vill ju inte ens suga på bröstet… Hur ska man kunna amma då?? Snälla svara på det! Jag gjorde allt för att Melissa skulle ta bröstet, köpte salvor och små kupor man satte på bröstet för att lura henne att det var en flaska. Men hon vägrade. Samma sak var det för min mamma och min mormor, dem har haft stora problem med amningen.

Men det var inte amningen jag ville prata om, det var dessa extra kilona man så vacker lägger på sig under graviditeten och som många mammor och säkert andra också tror har att göra med mig som person och hur mina kostvanor ser ut under dessa 9 månader.
Jag gick upp 30 kilo plus med båda mina tidigare graviditeter. Jag hade jätte svårt att amma och gick därmed inte ner i vikt med hjälp av amningen. Jag tränade bort mina ”extra” kilon. Alla 30. Det var tufft och inget jag kände för att göra om när jag väntade Hugo, mitt andra barn. Så jag försökte hålla igen med vad jag åt. Det gick inte, jag var så hungrig hela tiden. Och efter att ha svimmat under min graviditet med Melissa för att jag väntade fem minuter extra när hungern kom så kände jag att någon typ av bantningskur under graviditeten är inget alternativ.

Något som nu har förvånat mig när jag väntar vårt tredje barn är att jag inte alls känner samma hunger. Inte ens i närheten! Jag mådde dåligt i början och åt väldigt dåligt. Nu äter jag mindre än vad jag gör när jag inte är gravid. Jag äter mer hälsosamt nu eftersom mitt sötsug har försvunnit tack och lov, och mitt sug efter frukt och grönt har ökat. Jag tränar så gott jag kan med foglossning och trötthet, vilket jag gör för att må bra. Trots detta, så går jag upp i vikt. Självklart så är det ju för att min lille bebis inne i magen växer, brösten växer, höfterna blir bredare och kroppen fylls med vatten. Som det ska vara. Men jag blir större än vad jag borde i jämförelse med två tidigare graviditeter och dess matvanor. Jag blir rund i ansiktet, vilket jag verkligen inte gillar, armarna får inte plats i alla mina kläder, mina lår blir större och jag får mer och mer att ta i så att säga. Jag börjar bli lika stor som under tidigare graviditeter.

Detta är inget jag mår dåligt av. Jag blir bara så fascinerad över hur kroppen fungerar! Det har alltså inte enbart med mammors matvanor att göra. Om vi rör på oss eller inte. Vissa mammor, tex jag själv, går upp i vikt mer än andra. Och jag vill se det som att våra kroppar lagrar för bebisens skull. Vilket är en väldigt fin tanke 🙂
Sen har jag också fått lära mig att allas kroppar reagerar olika på träning. Så vissa har det svårare att träna bort sina extra kilon vare sig det är mammakilon eller godiskilon. Vissa måste ge mer för att nå samma resultat.

Så dit jag vill komma är att jag har lust att säga Fuck You till alla mammor som kommer med onödiga kommentarer om hur lätt det är, eller att man måste kontrollera sig själv, eller att man ligger på latsidan. Att det är vi som bestämmer. Men det säger jag inte. Jag tycker mer synd om er. Ni uppskattar inte det ni har, att ni har det lätt. Vi andra mammor, vi vet bättre än så och har mer medkänsla till varandra. Vi är alla olika, vi fungerar olika och har olika förutsättningar. Att vissa går upp i vikt eller ej, kan amma eller ej, mår bra eller ej, kommer i sina kläder eller ej, -Det är inget vi väljer. Jag mötte två systrar som fick barn bara veckor efter varandra. Den ena hade gått upp väldigt mycket i vikt, den andre syntes det inte ens att hon hade fått barn. Inga spår alls! Så det har inte alltid med gener att göra heller. Hon å andra sidan var väldigt tacksam över att hon hade det så. Precis som två vänner till mig som kom tillbaka till sig själva väldigt fort, dem är båda väldigt tacksamma över vilken tur dem har.

Så till er som lämnat otrevliga kommentarer till mig och till andra mammor.
-Vad kul för er att ni inte går upp i vikt. Att ni kommer i era jeans en vecka efter förlossningen. Att ni kan amma utan problem och det läcker mjölk! Synd bara att ni är så fula på insidan. Ni kanske ska börja träna på det.