Gör man slut?

Vad gör man om en person i ett förhållande inte är kär? Gör man slut?

Jag har länge tänkt på hur jag ska formulera mig men nu till slut så kände jag bara att jag skriver så får det komma som det kommer… Så under november 2012 så började jag känna något som för mig var så overkligt. Jag accepterade inte mina känslor utan sköt undan dem. Jag kunde sitta i soffan och titta på Fredrik och tänka, är det min pojkvän?  December månad kom och mina känslor kröp närmare. Eller snarare dem känslor som jag en gång hade för Fredrik började försvinna. Jag kunde inte längre gömma mig för detta? Så jag erkände högt för mig själv, jag är inte kär i Fredrik. Jag älskar honom, men som en vän. Hur hanterar man detta?

När jag och Fredrik träffades så pratade vi mycket om att det kommer komma tider då vi säkert vill lämna varandra, hittar andra eller vad det nu kan vara för hinder längs vår resa tillsammans. Vi lovade varandra dyrt och heligt att alltid vara öppna med våra känslor och tala om för den andre om något skulle förändras för att man skulle få en chans att rädda förhållandet. Så det var vad jag gjorde. Efter julen 2012 hemma hos Fredriks föräldrar där jag kämpade så hårt med att hålla tårarna borta. Inte nog med att jag inte längre var kär, jag hade precis erkänt för mig själv och behövde hantera detta, men vem kunde jag prata med? Jag vände mig till den personen som jag kände att jag kunde lita på, Ida. Hon lyssnade på varje ord jag hade att säga, alla mina tankar och funderingar. Hon hav mig mycket stöd och visade verkligen vilken underbar vän hon är. Jag ville ju inte såra Fredrik, jag ville inte såra barnen. Jag kände mig som en bov, som en elak människa. Jag kommer ihåg att på självaste julafton låste jag in mig på toaletten och grät. Jag grät på julafton. och detta var bara början.

När vi kom hem till Stockholm igen så kunde jag inte längre hålla detta inom mig, och jag ville hålla det löftet jag gav till Fredrik flera år tidigare. Jag berättade för honom hur jag kände och vad jag inte kände. Jag berättade också att jag var villig att kämpa. För jag vet att om man ska leva med en människa i hela livet, leva med sin livskamrat så får man kämpa under vissa perioder i livet. Så jag insåg att en sådan period stod inför oss nu. Fredrik var min bästa vän och jag var bestämd att det skulle vara han och jag hela livet. Nu behövde vi bara kavla upp ärmarna och kämpa. Bara det att det krävdes lite mer än vad jag hade insett…

Jag pratade om detta med ett extremt få personer. Jag gjorde det för tips och stöd, att någon skulle veta hur jag mådde, hur vi hade det. Fredrik ville inte prata om det. Han var ledsen, arg, besviken, men han vägrade tala om det med någon. Jag bad honom att prata med vem som helst, få kunna säga saker som han bar inom sig. Men nej, han höll det för sig själv. Denna ”nyhet” kom fram till min familj lite senare och på något sätt så kände jag att jag orkade inte med att så många skulle veta och fråga och tala om hur bra Fredrik var för mig och vilken bra kille han är. Självklart är Fredrik en bra kille! Finns inga tvivel what so ever ang det. Men det handlade om mina känslor, känslor man inte kan rå för. Så jag valde att gömma känslorna igen. Jag drog på ett smile och sa att allt var frid och fröjd. Vi var lyckliga igen. Jag lurade Fredrik att allt vara bra igen, att jag var kär i honom. Men så var inte fallet, inte för mig.

Strax efter det gick min farmor bort, Melissa skulle till doktorn för hennes rygg, Hugos beteende blev värre, jag fick mycket att göra i skolan, jag började jobba extra. Jag pallade inte. Jag mådde så dåligt. och jag försökte lura mig själv, jag kämpade så hårt med att tala om hur bra jag hade det. Fredrik, barnen, vårt hem, min utbildning. Jag hade ju ett fantastiskt liv, varför kunde jag inte vara glad? Är jag knäpp? Är jag en bortskämd idiot som inte förstår vad hon har? Jag la ut bilder på instagram och facebook och skrev fina saker här på bloggen, men varje gång jag la ut en kärleksbild på mig och Fredrik så satt jag på andra sidan skärmen och skakade på huvudet…

Sen kom sommaren och vi åkte på semester. Det var så skönt! Bara vara. Jag kunde känna lugnet igen, njuta av att vara med familjen. Vi träffade nya vänner och det kändes bra. Sen kom vi hem igen. Och jag var tillbaka på ruta ett igen. Jag och Fredrik pratade om detta igen men denna gång så gick vårt samtal inte lika bra… så hösten 2013 blev bara sämre och sämre för oss. Vi höll det för oss själva. Vi pratade inte så mycket om det för vårt senaste samtal såg vi ju hur det hade gått. Så jag drog på leendet och ansträngde mig så hårt för att inge skulle veta. Dumt gjort, mycket dumt gjort. Massa små saker som gjorde saken värre, vår ton mot varandra. Vi ”brydde” oss inte lika mycket längre. Vi bara matade på vår vardag. Jag har nu gått i flera månader och känt att detta är fel. Min framtidsbild av mig och Fredrik, hur vi köper hus, gifter oss, den började sakta försvinna. Och på något sätt så skämdes jag att känna såhär. Jag har ju alltid varit den tjejen som tror på evig kärlek, att det alltid skulle vara jag och Fredrik, för alltid och lite till. men hur ska det nu gå till? Ska våra barn behöva pendla mellan mamma och pappa? Sen allt detta med Hugo, att han inte har mått så bra. Jag sätter alltid barnen först, alltid. Det gick bara utför och jag insåg väl att nu är det bara en tidsfråga innan det tar slut mellan mig och Fredrik. Var ska vi bo? Kommer Fredrik flytta till Halmstad? Var ska barnen bo? Vem ska ha vad i vårt hem? Många tankar som plågade mig. Mitt leende började nu sakta men säkert försvinna. Jag såg ledsen ut väldigt ofta. Nu började vänner och familj fråga mig hur jag mådde. Nej det är bra, svarade jag. Fanns väldigt lite som kunde få mig att le nu. Min utstrålning försvann och jag orkade inte prata med folk.

2014 kom, och jag hade, eller har som nyårlöfte att ta hand om mig själv. Lyssna mer på mig och vad jag vill. Jag resonerade enligt följande, jag kan fortsätta kämpa i 2 år till och så visar det sig att allt löser sig och vi lever lyckliga i alla vår dagar. Då är 3 år av olycka ingenting… eller, så kan jag kämpa i 2 år till och sen tar det ändå slut och jag kommer känna, jag skulle ha gjort detta för 2 år sedan och då blir 2 år helt plötsligt så lång tid. Barnen började märka av situationen här hemma. Melissa kunde säga åt oss. Vi har aldrig bråkat inför barnen. Men jag slutade liksom att försöka fixa problemet efter nyårskiftet. Jag brydde mig inte om Fredrik blev sur över något, Va sur då tänkte jag och gick. Bra förebild till barnen va? Jag hade ont i magen och kunde inte äta utan att behöva lägga mig ner. Magkatarr sa läkaren och jag fick medicin. Sen kom den där lördagen när jag och Fredrik bråkade precis innan vi kom hem till mamma och pappa på middag. När vi öppnade dörren så var vi tysta och log, fast än vi var sura på varandra. Nu gick det inte längre. När vi kom hem så satt vi oss ner och pratade om oss en tredje gång. Nu får det bära eller brista sa vi. Antingen så gör vi slut och hanterar det eller så ger vi ett sista försök. men då måste vi lägga alla korten på bordet och tala om precis hur vi känner, inte hålla igen, inte förfina eller ändra tills någons fördel. Det är sista chansen nu. Både jag och Fredrik var redo att kasta in handduken och lämna varandra. Vad skönt det skulle bli. Men vi gav inte upp. Vi sa saker som var jobbiga att säga, vi fick höra saker som var jobbiga att höra. Vi letade djupt efter vad problemet egentligen var. Vi gick igenom olika scenarion som vi kunde göra bättre. Vad vi behövde jobba mer på, vad som var oviktigt. Vi lät tårarna flöda och man kunde verkligen skära i luften då. Men idag, när vi vet allt, när vi förstår vad problemet är. Ett problem som började bubbla till ytan först 6 år efter att vi blivit tillsammans så kunde vi äntligen se ljuset i tunneln igen.

Idag är vi fortfarande tillsammans och vi mår bättre. Vi kämpar mot samma mål. Vi har samma drömmar och vi ger varandra det vi vill ha i vårt förhållande. Vi har säkert lång väg att gå, men vi har lärt oss en stor läxa och vi har valt att dela med oss om detta för vi tror att andra par kan ta hjälp av vad vi har lärt oss. Att känslor kan man inte rå för, och vi pratar idag ännu mer öppet om saker som vi känner utan att döma den andre. Jag kan säga saker till Fredrik, känslor som jag känner som kanske kan göra honom ledsen, men jag känner mig trygg i att berätta dessa för honom, för han förstår att jag säger det enbart för att vi ska må bra.

Så svaret på min fråga, gör man slut när man inte är kär? Det beror ju självklart på ens situation och hur ens mål ser ut. Men jag skulle ändå vilja svara nej det gör man inte, man kämpar sig igenom perioden, tillsammans. Och man bör absolut inte göra som jag gjorde, lura sig själv eller andra, för det gott folk leder ingenstans…