Tänk om man kunde få facit först. Hur många gånger har man inte tänkt så? Men den här gången vill jag verkligen veta vad som är rätt. Och jag vet inte vem jag ska fråga. Min magkänsla säger en sak och mitt hjärta en annan. Hade jag inte magsår innan så lär jag ju få det nu!
Det är hemskt och fruktansvärt att ha en diagnos i familjen. För man ställs hela tiden inför hinder man inte tror att man ska klara av. Men så ver man att man måste över det där jäkla hindret, för hur du än gör så måste du över, annars drunknar du. Det finns liksom inget ”gör ditt bästa, det kommer fler tåg” osv. Det är nu.
Jag fick ett samtal från en skola som vi har väntat på länge. Och äntligen kom samtalet med den goda nyheten som vi så gärna velat ha. Så krampade magen när nyheten kom. Hugo hade äntligen fått en skolplats i den skolan som Melissa och Gabriel går i. Det är en liten skola, men små klasser och en extremt bra miljö. Alltså på riktigt så borde den skolan få pris. Och till skillnad från den så är Hugos nuvarande skola stor, stökig och väldigt stora klasser. Dvs motsatsen till vad ett barn med autism behöver. Och ändå så kändes allt så jäkla jobbigt.
Vi kan inte bara byta skola. Hade detta samtal kommit för ett år sedan så hade jag sagt ja direkt. Men nu. Nu har han ju en resurs som vi verkligen har fått kämpa oss till och som har fått arbeta in sin väg med Hugo. Nu går skolan bra för Hugo, han har kommit in i det och han har vänner. Den kommer alltid vara stor och stökig. Men vi blev tvungna att välja mellan lite stökig hela skollivet och mellan att byta skola två gånger inom loppet av några år. För den skolan Melissa går på så måste man byta skola i 5:an. Och att byta skola skulle ta ca 1 år av elände innan Hugo skulle få komma till ro. Dessutom vet vi inte hur resurs stödet skulle se ut för Hugo om vi bytte skola. Så det kändes som att vi skulle välja mellan pest eller kolera. Samtidigt vill jag inte göra det till en negativ grej, ändå blir det så för mig.
Vi blev erbjudna en plats i en annan skola, trots att vi faktiskt kostar mer än vad vi smakar, och vi tackade nej. Vi valde det vi tror blir bäst för Hugo i längden. Att han sin plats hela vägen fram till gymnasiet.
Min lille Hugge, som måste kämpa på varje dag.
