Jag hade ett utvecklingssamtal för Gabriel idag. Hans pedagog bläddrade lite nervöst bland sina papper. Berättade försiktigt om sina erfarenheter kring vår lille Gabbe. Men jag märkte hur hon kom tillbaka till samma sak hela tiden. Och jag förstod direkt vad det var hon så gärna ville säga men inte visste hur. Hon pratade om hur Gabriel helst leker ensam, att han inte söker kontakt med andra och att han inte alltid förstår de sociala koderna… hon har sett tecken på autism.
Jag har också sett tecken på autism hos Gabriel, sedan långt tillbaka. Jag har bara aldrig pratat om det. Det här blir andra gången idag. Första gången med henne, och nu mer er. Gabriel är bara två år. Hans avvikande beteende behöver inte betyda mer än att han bara är två år. Samtidigt så förstod vi att Hugo hade någon form av diagnos när han var 2,5 år. Det är väldigt tidigt. Men vi gick på våra föräldrainstinkter och det var rätt.
Jag och Fredrik pratade om detta redan innan vi valde att bli gravida igen. Att sannolikheten för att Hugos syskon skulle ha autism är stor. Autism är ärftligt och det är oftast pojkar som får det. Melissa har alltid varit orolig att hennes minsta lillebror också ska ha autism. Men det stoppade inte oss. Vi gör allt för våra barn, precis som ni. Oavsett vad så kommer de alltid vara våra barn. Mer värt än livet. Men nu satt jag där inne hos Gabriels pedagog. Och framtiden bara föll över mig. Jag såg all smärta, allt det hårda jobbet, alla tårar och hur detta kommer slita på vår familj. Igen. Hur ska vi orka? Samtidigt som vi faktiskt inte har något val. Gabriel är den han är och han är helt magisk. Och han är min.
Men än då länge vet vi ingenting. Det är bara dessa små tecken som faktiskt inte behöver betyda något. Det svåra för oss är att vi har redan alla rutiner inne, vi anpassar oss redan så mycket för Hugo och hans diagnos. Så om det skulle vara så att Gabriel har autism så kommer vi ha svårt att upptäcka det. Samtidigt som vi redan vet vad vi behöver se.
Detta tynger mig enormt och för att vara helt ärlig så är jag rädd. Jag är rädd och jag känner skuld för att eventuellt ha gett ännu ett av mina barn en diagnos. En känsla av skuld jag lovade mig själv för många år sedan att aldrig någonsin skulle tillåta mig att känna igen efter att ha haft samma känsla när Hugos diagnos skrevs på papper lämnades över i min hand.. Och här sitter jag nu, med denna last. Som inte ens är en last än och kanske aldrig blir.
Stort tack för att du delar med dig! vi har också ett barn med autism och det är så givande att få följa dig och din vardag. Jag hade aldrig klarat att vara så öppenhjärtig som du och din familj är. Vi alla har världens finaste barn. Skickar ändå extra styrka till er! ?
Hej:) förlåt för så sent svar. Det glädjer mig att mitt skrivande kan vara givande för någon annan än mig själv :) jag vet att jag är mer öppen än de flesta och det är jag mer än gärna. Hoppas att ni iaf har någon ni kan vara helt öppen med, för det är en tung börda att bära. Vi går till habiliteringen i vår kommun och får stöd. Alltid skönt att få prata av sig.
Hoppas att ni mår bra och att ni, precis som vi, får hämta andan ibland med lugna perioder. Jag finns här för alla i samma situation om man vill prata av sig :)
Ta hand om er!