I veckan fick jag en tråkig och en glad nyhet i samma mening… Ett besked kanske man snarare ska kalla det. Det gällde Hugo min lille prins. Det har varit flera olika personer på förskolan för att se hur Hugo har det, både för Hugos skull och för personalens skull. Jag skulle ju väldigt gärna ha hit något till vårt hem och analysera oss hur vi ”sköter oss”. Det uppstår ju tillfällen som varken jag eller Fredrik inte vet hur vi ska hantera. Hur som helst, alla som har varit på förskolan har ju sagt i princip samma sak, Hugo behöver hjälp. Men nu har äntligen BUP varit där. Samma kvinna som vi fick träffa för några veckor sedan. Vi kände oss väldigt bra bemötta och lyssnade på och förstådda. Denna känsla fick även personalen på förskolan och tyckte att vi skulle känna oss glada att vi fått en sådan begåvad BUP-person. Denna BUP-kvinna som besökte Hugo på förskolan kom på en sådan dag då Hugo har det jobbigt, annars är det ju väldigt vanligt att de kommer dagar då Hugo har det bra. Fast även dessa dagar så har de olika pedagoger och psykologer sett Hugos hjälpbehov. Beskedet och sammanfattningen jag fick från förskolepersonalen som var både glädjande och bekymrade på samma gång var detta: Enligt BUP är Hugo i akut behov av hjälp och de ska försöka få honom att gå före utredningskön. Detta var ju så klart en glad nyhet, att vi kanske får hjälp väldigt snart. Sen slog det mig, är det så illa? Att han ska behöva gå före kön? Ja det kanske det är, vi får ju kämpa varje dag här hemma för att få en ”normal” vardag. Får vi gå före i kön så tackar vi gudarna för detta, får vi inte det så håller vi ut och kämpar vidare.
Det finns många i vår närhet som har haft väldigt svårt att tro på oss och vissa har fortfarande svårt att tro på oss. Jag vill inte höra någon säga, ni överdriver bara, det är inget fel på Hugo, han har bara lite myror i benen eller dylikt. För mig känns det som att ni säger, Mikaela du känner inte ditt barn. För ni ska veta att när jag hör folk säga sådana saker så kanske jag ler eller är tyst och ser trevlig ut på utsidan, men jag kan lova att både de ena och de andra svordomar skriks i huvudet på mig. Vissa dödshot kan förekomma i huvudet. För ingen annan människa på denna jord, i detta universum känner Hugo bättre än vad jag gör. Jag Mikaela känner min son som ingen annan gör. Jag Mikaela upptäckte detta när Hugo inte ens fyllt 3 år. Jag Mikaela gick på min modersinstinkt. Jag Mikaela sträckte ut handen för hjälp och det jag fick var ”du överdriver”. Detta ledde till att jag som mamma kände att jag gjorde ett dåligt jobb, att jag inte var tillräckligt bra som förälder och därför var Hugo som han var. Sen fick jag mer kött på benen när förskolepedagogerna tog upp detta med oss. Då visste jag att min modersinstinkt var rätt. Jag kämpade vidare och se nu. ”Akut behov av hjälp”. Så ursäkta mina ej uttalade dödshot mot er som inte tror på oss, men jag har gjort det alla föräldrar bör göra i min situation, jag ser mitt barn för vem han är och tar till alla medel som behövs för att han ska må bra och få en bra start i livet. Jag är stolt över mig själv, jag är stolt att jag sökte hjälp, jag är stolt över att jag kunde stå på mig, jag är stolt över min Hugo, jag är stolt att Gud valde mig som mamma till min prins, jag är stolt att jag gick efter min modersinstinkt. Tack vare mig och Fredrik så vet jag att Hugo kommer inte vara en av de alla barn som börjar skolan och får fel start, blir utanför och mobbade för att de är annorlunda, unika! Sen vill jag påpeka att det är inget fel på Hugo som många verkar tro. Finns inte mer fel och brister på honom än på någon annan, han behöver bara extra stöd, extra uppmuntran och hjälp att bearbeta dessa innersta bråkiga känslorna han har som han är alldeles för liten för att hantera själv. Att säga att det är fel på honom är fel! Och om det är så att jag ska behöva få jorden att börja snurra åt andra hållet så kommer jag göra allt jag kan för att det ska ske. Punkt.
