Ibland får jag höra att man inte ska vara kompis med sina barn. Man ska vara förälder, auktoritet och sätta gränser. Och som vanligt håller jag inte med. Att vara bästis med mina barn är något av det viktigaste i min uppfostran. Och grejen är den att jag kan konsten att vara bästis och förälder på samma gång. Och jag har ju självklart lärt mig av den bästa, min mamma.
Varför vill man vara kompis med sitt barn? Här ska jag tala om för er varför, När jag var ung, jag menar när jag var yngre, så berättade jag nästan allt för min mamma. När mina vänner ljög för sina föräldrar så berättade jag. Jag berättade hemligheter, dumheter, lycka, kärlek och tonårssorg. Jag ljög inte om vad vi skulle göra eller vilka vi skulle träffa eller var vi skulle vara. Jag berättade om det blev ändrade planer eller om vi gjort något dumt. Jag berättade om vem som var elak mot vem, vem som var kär i vem osv. Jag berättade om vi varit fulla eller aspackad. -Och hur kunde jag göra det?? Mina vänner förstod inte hur detta kunde gå till för de skulle själva aldrig kunna berätta. Och det var ju för att min mamma var även min bästa vän. När jag berättade allt detta så skällde hon inte på mig. Hon pratade med mig. Hon delade med sig av egna erfarenheter, mer än vad en mamma kanske borde. Men vi delade med oss till varandra. Min vinst i detta var att växa och bli mogen, känna trygghet i att kunna berätta, en vän som aldrig skulle försvinna eller döma. Min mammas vinst var att lära känna mig och min tonårstid på ett sätt som andra föräldrae inte fick. Hon visste även alltid var jag var och med vem.
Men tro mig, hon var förälder när det behövdes och satte gränser och gav moral och ett rejält lager med skinn på näsan, och jag hade självklart hemligheter som fick förbli hemligheter.
Om det är något jag verkligen har kämpat med i snart 10 år är att kunna vara Melissas bästis när hon genomgår sina tonårsår. Jag vill kunna vara där, veta så mycket som möjligt. Kunna avleda i tid och vägleda på ett bra sätt utan att Melissa känner att jag lägger mig i. Och det handlar inte om att inte sätta gränser eller att inte vara förälder. Det handlar om att kunna få sitt barn att vända sig till mig i gott och ont. Jag vill inte behöva tränga mig på, vara tjatig eller kräva respekt och svar. Och för att Melissa ska kunna dela med sig av sitt liv så behöver jag dela med mig av mitt. Jag behöver vara Melissas bästis för att jag ska få veta mer än vad hon annars hade delat med sig av. Och det som jag tror är det svåraste i denna vänskap är att inte utnyttja den. En hemlighet är en hemlighet. Om Melissa tar sig mod och berättar något dumt hon gjort så gäller det att lyssna och känna igen ångern och samvetet i den ärligheten och inte bli föräldern som helt plötsligt blir auktoritet och ska dela ut konsekvenserna. Och jag vet att många inte delar den synen med mig. Att ibland får samvetet i sig vara konsikvensen. Men när man är uppvuxen på det sättet jag är så vet jag att samvetet biter så jäkla mycket hårdare än utegångsförbud. Dessutom är samvete något som man gärna lättar på, jag vill att det ska vara hos mig. Utegångsförbud är ett straff man biter ihop genomlider och som man nästa gång försöker undvika.
så jag kommer alltid vara bästis med mina barn. Jag vill ha samma relation med Melissa som min mamma har med mig. Sen kan alla andra få säga vad de vill.
