StockholmsMorsan

Jag behöver hjälp. Jag känner mig övergiven. Jag vet att jag inte är det. Men vi var så nära och jag släppte ner garden och då föll det. Det föll pladask rakt ner. Hårt och kallt.

Jag pratar om Hugos skola. Alla timmar vi suttit i möten. Alla gånger de suttit där och nickat på huvudet och säger att det är självklart. Att de är väl medvetna om Hugos situation och hans behov av stöd.

Jag har så många gånger samlat energi och skjutit den mot att se till att Hugo får det som är hans självklara rättighet. Ett mål som var så nära. Jag tömde mig helt och vi såg ljuset i tunneln och jag slappnade av. Då händer det. Hugos resurs på skolan blir sjukskriven hela sommaren. Tror ni att de ersatte henne? Nej!

Jag satte mig genast ner och gjorde mig väldigt tydlig på hur viktigt det är att de ersätter henne, helst med någon Hugo redan känner. Att de säkerställer att någon finns där för Hugo under sommaren. Den osäkra tiden då inget är som vanligt. Blandade grupper, impulsiva utflykter, varmt och soligt och helt enkelt en mindre bra kombo för vår Hugo. Något som skolan själv har uttryckt. Att fritids är den värsta stunden på dagen för Hugo.

Skolan svarade med att de skulle göra sitt bästa för att Hugo skulle vara trygg… ren jävla bullshit! Första dagen hade han två olika personer som ersatte hans resurs. Andra dagen två helt andra… tredje dagen en av de första och en av de andra. Fjärde dagen, idag, då gick det inte.

Hugo vaknade och började slänga saker, ta sönder sina leksaker. När han var klar satte han sig i fosterställning på golvet och började gunga fram och tillbaka. Han stirrade med tom blick och jag fick ingen kontakt med honom. Han svarade inte på tilltal och spände hela kroppen. Jag insåg direkt att Hugo inte kan gå på fritids idag utan skulle behöva följa med mig till jobbet. Vilket inte var optimalt men jag hade alldeles för många deadlines idag för att stanna hemma,

Hugo mådde lite bättre och jag hade ont i magen hela dagen. Men Hugo behöver stöd. Han behöver någon som hjälper honom genom hela dagen. Någon som känner honom, vad han klarar av och inte. Vad han blir påverkad av och inte, en och samma person. Han behöver trygghet. Och det skolan gör är att de utsätter honom för otrygghet och osäkerhet, påfrestningar och Gud vet vad han upplever.

Ser inte skolan vad de gör mot vår son?! Hur kan detta vara tillåtet? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra? Var börjar jag? Jag känner mig lurad! Jag känner mig dum! Hur kunde jag tro på det skolan lovade?! Hur kunde jag slappna av? Jag är så förvirrad just nu. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra?! Jag känner mig hjälplös, hopplös och trött. Jag behöver hjälp.

-Finns det någon som vet hur jag ska gå till väga för att skolan ska se till Hugos bästa?