StockholmsMorsan

Idag var första gången som jag lämnade Gabriel på förskolan utan att han grät och skrek efter mig. Kändes bra :)

Jag och Fredrik pratade imorse om att vi misstänker att Gabriel inte har det bra där. Och vi pratade om vi skulle ”göra en stor grej” av det eller om vi skulle hålla ut. För om två veckor byter han förskola. Men jag fick träffa förskolechefen här om dagen och lämnade min kritik och visade hur allvarligt vi tar våra barns säkerhet på förskolan. Och dagen efter märktes ingen skillnad och jag suckade. Men idag, Idag var det som att komma till en helt annan förskola. Pedagogerna var utspridda och lekte med barnen. Barnen blev sedda. Och jag kan inte sluta undra om det är därför som Gabriel så lätt hoppade ner från knäet och sprang och lekte idag.

Kan inte sluta undra om det var så att han också kunde känna att tryggheten och närvarande pedagoger nu fanns där. Vilket gjorde att han kunde skäppa min hand.

Den absolut bästa pedagogen vi har haft till våra barn är en kvinna som heter Mia. Hon var bäst på alla sätt. Men hon fann kärleken i en annan stad och flyttade. Men vi tänker på henne än idag och önskar att hon kunde finnas nära. Att hon kunde vara pedagog till alla våra barn samtidigt. Om hon kunde dela sig i fyra. En del hos Melissa, en del hos Hugo, en del hos Gabriel och en del kvar hos sin fru för att inte hon ska bli arg :) haha! Tänk den dagen man kan klona sig själv!