Okey, så nu hade jag tänkt svara på den frågan som många väldigt försiktigt har försökt fråga. Jag tycker inte att frågan är jobbig att svara på eller på något sätt får mig att må dåligt. Men jag kan förstå varför väldigt få faktiskt vågar fråga fullt ut och inte smyger fram frågan. Det är ju också en fråga som jag tro alla tänker när de hör hur jag berättar om Hugo och om vad autism är och att det är något man föds med och är genetiskt. Frågan är ju självklart ”vem har han ärvt det ifrån?”. Det finns inget garanterat rätt svar, det är inte så att man kan ta ett blodprov och få svar. Utan vi kommer själva med hjälp från läkare forska i familjens och släktingars sätt att vara och bete sig på. Ingenting är för smått för att vara betydelselöst i utredningen. Autism kommer i så många olika former och alla son har autism är olika och behöver hjälp på olika sätt. Man kan även ha autism men i så mild grad att man inte är i behov av hjälp på det sätt att man faktiskt söker det.
Men nu för att svara på frågan som många undrar över men som man generellt inte vågar fråga oss.
Vem har Hugo ärvt detta av?
Både jag och Fredrik har ställt oss denna fråga och vi hade faktiskt lustigt nog samma terori. Och vad som är extremt extremt viktigt för oss är att alla måste förstå att vi inte lägger skuld på någon!
Så här tror vi. Vi känner oss själva och varandra väldigt väl och känner till våra fel och brister på ett sätt som våra familjer inte känner oss. Så för att börja med mig. Jag är väldigt ordningsam och behöver få ha saker på mitt sätt. Mina kläder ligger vikta på ett speciellt sätt och jag har en ordning i min garderob som makes no sence för någon annan än mig. Jag får panik inombords, vilket inte alls syns utåt, när någon river bland mina kläder så jag måste lämna rummet, när Fredrik inte viker handdukarna på ”rätt sätt”, eller när Fredrik knölar in lakanen i skåpet utan något som helst system. Samtidigt har jag delar i hemmet som är så röriga att man undrar om jag vet vad ordning är. Ni vet Monica i vänner, det är jag. Dessa delar av mig ser jag bla i Hugo.
Jag har också väldigt svårt att välja parkering. Under de första åren som körkortsägare så kan mina systrar intyga hur svårt jag hade att välja p-plats. De skrattar säker nu när de läser detta. Jag kunde ställa mig på en plats och känna att nej det här känns inte bra så jag parkerade om bilen. Inte många som känner till detta. Idag kan jag känna samma sak men jag kan hantera den känslan i några minuter tills grejen är glömd.
Sen har vi Fredrik, hans tålamod är kortare än kort trots att han kämpar oerhört hårt för att bli bättre och han är väldigt duktig. Men om tex filmen inte startar när han trycker play så blir det höga svordomar och typ 15 hårda tryck på play. Om filmen då startar så vill han testa igen från början för att ta reda på vad det var som gjorde att inte filmen startade första gången… Fredriks mamma har också berättat om hans ilskna humör som liten som vi också känner igen hos Hugo.
Så kort sagt, en underbar och lustig blandning av mig och Fredrik har gett oss våra fantastiska barn :)
Tokiga familjen ;)
