Hugo har autism, det är ju ingen hemlighet. Autismen kan vara väldigt svår att hantera ibland. Och vi har under en längre tid kämpat med att Hugo och Fredrik ska hitta ett sätt att klara av dessa jobbiga stunder, som tex nattning. Ibland är nattningen väldigt jobbigt för Hugo. Han vill sova men kroppen säger nej. Då börjar han springa omkring och bråka och säga elaka saker. Vi vet att han inte menar det han säger, vi vet också att han inte kan rå för detta. Och med hjälpa från specialister så har vi flyttat nattning till lite senare på kvällen. Men när nattningen väl kommer så ska vi ha tålamod som aldrig förr. Och det är inte lätt alla gånger. Det vet vi ju alla att tålamod är inget som växer på träd…
Fredrik hat haft väldigt svårt för tålamodet. Han tycker ibland att Hugo borde förstå bättre. Men det är ju just det som han inte gör. Och ibland förstår han men kroppen gör något annat. Det blir en inre konflikt hos Hugo och vi måste vara en stadig och trygg punkt då. Fredrik har kämpat länge och jag har ofta gått mellan och tagit över situationen när det går utför. Fredrik gillar det inte alls. Han blir arg på mig när jag gör så. Men jag känner en skyldighet som mamma att avbryta när det ger mer skada än trygghet. Fredrik skulle aldrig skada Hugo, men Hugo kan ta skada av andra små saker som man annars inte tänker på. Sen eskalerar det bara och det finns inget stopp och det slutar med att både Hugo och Fredrik är arga och ledsna. Så därför har jag klivit emellan utan att ta hänsyn till Fredriks känslor. Hugo kommer alltid gå före. Men också för att Gabriel och Melissa ska få kunna sova vidare utan att vakna av att pappa och brorsan skriker. Det skapar ju oro hos dem. Och jag vill inte att det ska bli en vardag hos mina barn. Fredrik har ju känt sig misslyckad pga det. Och det förstår jag. Det är inte lätt för någon utav oss.
Men igår, när det kom en sån där jobbig nattning. Då tog Fredrik den. Han vill ju verkligen klara av det. och han försöker varje gång. Och jag lyssnade och övervakade på avstånd som vanligt. Jag hörde hur kämpigt det var för de båda två. Men Fredrik försökte verkligen och jag kunde nästan höra hur han valde sina ord rätt och hur han andades djupt när tålamodet var nära att ta slut. Efter ca 40 minuter så släppte det för Hugo. Och situationen hade lugnat sig. Och kvällen slutade med en kram och ett ”jag älskar dig pappa”.
Det kändes verkligen så skönt! Och jag blev verkligen så glad att Fredrik fick lyckas och känna att han kan också vara den där trygga famnen när känslorna spökar hos Hugo. Att Fredriks tålamod visst räcker. Att han kan. Det var verkligen ett stort steg fram i utveckligen hos dem två :) Och det gör också att jag kan slappna av och jag behöver inte övervaka dessa utbrott. För både jag och Hugo vet att pappa är mycket bättre än vad han själv vet om :)
