StockholmsMorsan

Jag kan inte sova… Jag känner så mycket känslor just nu att det bokstavligt talat snurrar i kroppen. Det känns nästan som när man är full och allt snurrar. Jag behöver skriva av mig. Men vart ska jag börja?!

Barnmisshandel, ja det är vad jag hör i mitt huvud gång på gång. ”Vad är du för mamma?” ”Din son får våra barn att bete sig illa.”  Ja det är några av de påhoppen man fick höra idag.

Jag satt i vardagsrummet och jobbade tillsammans med en kompis. Fredrik var och badade med Melissa och Hugo lekte med sin kompis O. Helt plötsligt hör jag en vuxen kvinnoröst i huset. Det är O:s mamma som har klampat in och ska ta med sig sin son hem. Hela hon utstrålade negativ energi och en ren bitterhet. Min första tanke var, hälsar man inte? Och innan jag hinner fram till henne så har hon vänt ryggen till och är på väg ut. Jag följer efter för att försöka få kontakt men utan att lyckas.

Hugo upptäcker då att han har O:s skor på sig och måste gå hem till dem för att byta tillbaka. När han kommer hem igen är han helg förstörd, Hugo är helt tom i kroppen och jag förstår att något har hänt på dessa två minuter han var borta.

O:s mamma hade varit arg och sagt att Hugo inte får komma tillbaka till dem något mer. Och hon hade sagt att han inte fick tillbaka sin sparkcykel.

Jag går dit, knackar på. O:s mamma öppnar dörren halvt och säger ”jag orkar inte mer och vill inte prats med er!” Sen smäller hon igen dörren rakt i ansiktet på mig! Jag är i chock! Jag hann inte ens säga hej. Vad är det som händer?! Jag knackar på dörren igen och försöker få kontakt…. Men får gå hem igen. Fast nu är jah arg på riktigt! Jag har aldrig varit med om att en vuxen människa smäller igen dörren på mig! Jag fattar ju att något är fel och hon ska fanimej tala om för mig vad som har hänt!

Efter att jag lugnat mig så tar jag reda på numret och ringer henne. Hon svarar. Jag frågar snällt vad det är har som hänt….

Ja det visade sig att hon och hennes man har varit upprörda över hur vi är som föräldrar, i över ett år! I ett år har de gått och blivit argare och argare för varje dag pga hur oansvariga vi är. Och gissa varför… För att första gången som Hugo gick dit så skrev jag en lapp med mitt namn och nummer som han skulle ge till O:s mamma. Det tyckte hon var fruktansvärt! Hur kan man göra så? Hur långt är det att få liksom? 300meter! Hur lat är man? Frågade hon. Ja, svarade jag. Nu var det ju så att jag var gravid och väldigt sjuk just då och kunde knappt röra mig, därför skrev jag mitt nummer på en lapp till dig, men du ringde aldrig, fast det tyckte hon att jag skulle ha skrivit på lappen.

Det nämndes barnmisshandel, dåliga föräldrar, Hugo får deras barn att vara olydiga, Hugo bråkar och är kaxig, de vet aldrig vart barnen är och vi hjälper aldrig till att leta, Hugo har stulit från dem.. Ja hon gav sig aldrig! Hon skulle klippa bandet mellan pojkarna för det fanns bättre barn att leka med. Och jag gav mig. Jag gick ner på mina bara knän och bad om ursäkt. Och det är väldigt olikt mig att inte ge svar på tal eller att säga vad jag tycker. Speciellt när det gäller barnen och mitt föräldrarskap. Och tro mig, det var inte lätt att bita sig i tungan och vara tyst! Ännu svårare att be om ursäkt för något  jag inte behöver.

Anledningen till att jag lät henne ”läxa upp mig” är för att Hugo har autism och han ska börja i skolan efter sommaren. I en helt ny miljö, nya människor, nya regler. Det kommer bli tufft och det vet vi. Och det råkar vara så att hans kompis O är den enda lilla tryggheten han har i nya stora skolan. Han börjar nämligen i samma skola som Hugo. Och det är den enda personen som Hugo känner igen i den stora nya världen. O är den enda lilla livbojen vi har att kasta ut där i stormen och hoppas att det ska kunna hjälpa Hugo i skolstarten. Och när O:s mamma vill klippa bandet mellan killarna så måste jag se till att hon inte gör det. Så under hela samtalet så tänkte jag på denna lilla livbojen och att vi måste behålla den. Och om man som en vuxen människa går och är upprörd på någon annan i över ett år utan att säga något och inte hälsar och sen smäller dörren i ansiktet för att man inte vill prata om det samt att man skrämt upp ett litet barn, Ja då är man också den typen av vuxen människa som inte klarar av att höra vad jag tycker utan att straffa barnen. Vilket hon ville göra. Straffa barnen för att hon var sur över en lapp…

Så nu ligger jag här i sängen och har svårt att somna för egentligen vill jag bara säga mitt. Så jag gör det här istället.

Hugo brukar inte vara kaxig mot andra vuxna så försök lura någon annan. Om hon nu blir så upprörd över lappen och över att jag och Fredrik aldrig har gått dit och hälsat, så vill jag vända på steken och fråga varför de aldrig kommit till oss och hälsat? Och när hon väl gör det så stampar hon in och beter sig illa. De påstår att Hugo bor hos dem… Vilket är lustigt för vi har ju knappt varit hemma under tiden Hugo inte varit på dagis… Samt att O brukar ju även vara hos oss…

Angående att Hugo ska ha stulit… Så visade det sig att han fick låna en cykel som han inte lämna tillbaka direkt. Jag skulle inte kalla det stöld… Sen har vi också haft problemet med att Hugo andra kompisar hittar på hyss. Men istället för att skylla problemet på andras barn så har jag lärt min son att komma hem när hans kompisar gör saker man inte får.

Sen var hon sur över att vi aldrig är ute och letar efter barnen och vi syns aldrig ute. Man måste hålls koll på barnen, de är aldrig där de säger att de ska vara. -Ja fast nu har ju vi koll eftersom det finns både telefon och gps i Hugos klocka. Det sa jag till henne. Men om ni behöver hjälp att leta efter era barn så kan vi hjälpa till, Det uppskattades inte att jag sa…

Barnmisshandeln tänker jag inte ens kommentera! Vem tror hon att hon är?!

Jag är arg! Upprörd! Och har väldigt svårt för att inte gå tillbaka dit och säga vad jag tycker om henne och om hur hennes beteende får mig att tycka synd om deras barn! Ska bli straffade för att hon vill hälsa på oss men vågar inte gå över och då är det vårt fel!

Skönt att skriva av sig. Nu snurrar det inte längre och jag börjar få ro och inser att problemet är hon henne och inte hos mig. Jag är för fasiken världens bästa jäkla mamma till mina barn! Nu gäller det bara att vara trevlig och bita ihop för Hugo skull!