Hur får man tiden att räcka till? Finns många små knep för att utnyttja tiden på bästa sätt. Men hur får man kärleken att räcka till? Vilken dum fråga tänker ni! Men jag vet att det finns få av er som förstår mig och jag vet inte hur man på bästa sätt ska förklara hur jag menar utan att man själv har upplevt att leva med diagnos i familjen.
Jag älskar båda mina barn, jag älskar drömmen om fler barn och jag älskar mitt liv. Men hur gör jag för att hinna visa min kärlek till båda mina barn? Och då tänker ni säkert att klart att de vet att du älskar dem. Ja de gör dem, de vet om att de är det finaste jag har och skulle göra allt för mina små under. Men tänk er att få frågan ”varför älskar ni Hugo mer än mig?”. Alltså det är som en kniv genom hjärtat. Tänk er sen ett år senare när man inte längre får frågan utan msn bara får den där blicken. Den där blicken som säger att det är ingen idé att fråga för det bara är så… Det är som att ta den där kniven och börja vrida om! Det är hemskt! Det är fruktansvärt och mer!
Det är inte så lätt som man utifrån kanske kan tro att det är. För ett hålla familjelivet och vardagen ihop så krävs ett stort tålamod och ett starkt psyke och planering. Hela tiden tänker vi, vi måste ge mer tid till Melissa, vi måste ge mer uppmärksamhet till henne men samtidigt visa att hennes otrevliga beteende inte är okey, samtidigt som vi förstår henne. Så hur gör man?
Man börjar med de små sakerna, fina blinkningar med ögat, många pussar, hålla handen, se henne, fråga henne saker, köpa saker till henne, tala om hur duktig hon är, hur smart hon är. Sen kommer de där timmarna hon inte får att komma ikapp oss nu när vi får habilitering från kommunen :)
Så hur får man kärleken att räcka till när man är matt och trött och har slut på tålamod och man vill bara gömma sig? Jo man ser på sin dotter och man ler inombords och tar sig fem sekunder extra och ger henne en kram, en puss, en kärleksfull blick eller släpper handen från ratten och tar henne i handen.
Hugo får ett hav med kärlek, Melissa får alla bäckar små. I slutänden så ska de båda få känna och uppleva hur mycket vi älskar dem, dvs precis lika mycket!
