Hur kommer man över att ens barn blivit utsatt för något hemskt? Det gör man nog aldrig… det är nog något som man tyvärr tvingas leva med. Som förälder känner man säkert skuld över att man inte såg, eller inte gjorde mer trots att man inget visste. Men jag vill säga att gör inte det! Känn inte skuld. Lägg inte på mer smärta än vad ni redan tvingas leva med. För det gör nog ondare i min mamma och pappa än vad det gör i mig. Mina föräldrar har alltid visat kärlek och gett mig all trygghet de kunnat. Alltid skyddat mig för dåliga saker. Gett mig god moral och en fin uppfostran Hade de vetat vad som försegick hade de tagit livet av honom. Och det hade ju inte heller slutat gott. Men jag vill berätta varför jag är tacksam över att detta hände mig.
Och det är ju konstigt att jag skulle vara tacksam. Och det är verkligen ingenting som jag någonsin vill ska hända någon annan, nånsin! Allra minst mina barn. Men pga av att jag blev utsatt så lägger jag märke till alla tecken, synliga eller osynliga. Jag reagerar på minsta lilla, jag låter ingen man vara barnvakt. Jag litar enbart på min pappa och mina bröder för det är dem jag vuxit upp med. Jag har ett öga på mina barn hela tiden. Jag kommer verkligen se till att mina barn inte blir utsatta.
Och jag brukar tänka att om jag inte blivit utsatt så hade jag inte aktivt leta tecken eller hela tiden fokuserat på förhindra att det skulle kunna hända. Och om jag måste välja mellan om jag skulle blivit utsatt eller något av mina barn skulle bli utsatt så väljer jag ju mig alla dagar i veckan! Om jag hade kunnat bära deras last så hade jag gjort det. Och det är det jag gör nu. Det är så jag klarar av att leva med detta. Hur jag har kunnat gå vidare. Genom att tagit mina barns plats.
Och min mamma känner säkert likadant. Att hon velat ta min plats. Men då hade jag inte kunnat skydda mina barn på samma sätt som jag kan idag. Och min mamma är starkare än jag. Och när jag var liten brukade jag säga att Gud ger oss inte fler problem än vad vi klarar av. Jag hade inte klarat av att veta att Melissa, Hugo eller Gabriel råkat illa ut på det sättet. Jag hade haft en sån smärta i kroppen. Så jag vill säga till min mamma att tillsammans bär du och jag dina barnbarns tunga last och att de aldrig kommer behöva känna det du och jag känner. För att du och jag är starka tillsammans.
Det är många kvinnor och män som varit med om det jag varit med om. Och det här är mitt sätt att se på det. Mitt sätt att ta mig vidare. Mitt sätt att känna mig stark. Mitt sätt att bearbeta.
Säkert sant, man skyddar mot det man själv upplevt som otäckt. Man vill ju sina barns bästa. Jag är själv rädd för det jag missar att skydda mot, men som du säger det kanske känns värre för mamman än barnet, jag vet verkligen inte. Kram.