Det jag inte trodde skulle hända. Man försöker hålla ihop men idag brast det. Det gick inte att hållet tårarna tillbaka. Jag grät på jobbet.
Skolan ringde. Det gäller Hugo sa de. Vi har försökt men det går inte. Han bara gråter och gråter. Kan ni hämta honom?
Jag har försökt få skolan att förstå vad som skulle hända nu vid skolstart. Trots mina varningar och försök till förberedelser hjälpte inte. Nu stog de där och blev både chockade och handlingsförlamade. Jag la på telefonen och brast ut i gråt. Det är inte lätt att veta att ens barn mår psykiskt dåligt och inte klarar av att vara i skolan. Mina fina kollegor backade genast upp med tröst och styrka. Jag ringde min pappa som satte sig i bilen direkt gör att hämta honom.
Men en stund senare ringer en ny lärare. Hon hade mer kunskap och kunde hantera situation och fick Hugo att må bättre. Vi behövde inte hämta.
Men det är inte meningen att en förälder ska behöva hämta sitt barn från skolan för att lärare och resurser inte kan hantera situationer de bör kunna hantera. Det är skolplikt som gäller i Sverige och skolan ska kunna se till alla barns behov och välmående under skoltiden. Det kunde inte skolan idag. Vilket Hugos lärare vet om och bad om ursäkt för att ha stressat upp både mig och Fredrik. Lika väl som Hugo ska få må bra i skolan så ska jag och Fredrik få må bra under arbetsdagen.
Samtidigt vill jag ju ta hem Hugo i min famn om han inte mår bra. Och det är också det som blir så påfrestande för mitt mammahjärta. Att inte hämta honom. För han måste komma in i rutin igen och komma igenom den här förändringen. Och skolan måste leverera. Jag kan inte vara där så de måste!
Och nu blir det ännu ett möte med skolan. Det slukar tid och energi. Och jag försöker att inte låta känslorna ta över för det kommer sluka hela mig. Jag försöker stänga av när jag kan stänga av.
det är inte lätt…
Denna bilden är från förra året… det är samma i år…
