Hade ett långt samtal med Melissas lärare igår. Hon har haft det lite tufft i skolan. Det har bildats tjejgrupper. Och Melissa är precis som jag är när det kommer till att tala. Vi blir alltid dem som får föra en grupps talan. Och det leder till att människor som inte är lika mogna i sin utveckling, både vuxna och barn, tror att det är vi som talar för oss själva och inte för vår grupp. Det leder oftast till att det är vi som får ta skiten sen. Trots att det var ett gruppbeslut. (Är det ens ett ord?!)
Jag har ett tydligt exempel när mina systrar kom till mig med ett problem som vi tillsammans bestämde oss för att ta tag i. Och det blev jag som fick ringa och föra vår gemensamma talan. Dels för att jag är den som kan hålla lugnet när alla är arga. Och för att jag kan välja mina ord när stormen igång. Jag var noga med att tala om att det är inte jag utan vi som anser. Jag OCH mina systrar. Men det blev jag som gick ta skiten. Det var Mikaela som var dum i huvudet, det var Mikaela de inte pratade med sen. Men mina systrar kunde man umgås med och vara trevlig mot. Hälsa och le. Men hon den där Mikaela är ju inte riktigt klok! Och jag bryr mig inte om vad folk tycker om mig, allra minst dem som för mig inte kan se eller höra andra människor. Men det är inte lika lätt för Melissa 10 år att koppla bort det som inte är värt att lägga energi på.
Det gick så långt att Melissa blev sjuk pga detta tjejproblem i skolan, Både jag och skolan förstod efter ett dygn av vad vi trodde var magsjuka, vad det faktiskt var som stog på hos min prinsessa.
Men skolan var och är fantastiskt stöd, och även för mig som mamma. Jag pratade i 30 minuter med Melissas fröken om Melissas uppväxt, hennes humör, hennes känslor, hennes kloka förstånd och hennes skinn på näsan :) men även om hennes svagheter och hur vi som familj är sköra pga diagnosen som är ett hinder som måste tacklas varje dag. Vi pratade om hur vi arbetar kring det hemma och hur skolan kan stötta oss som familj mer, och hu vi önskar ha det.
Vi kom fram till att läxorna kommer Melissa få göra i skolan tillsammans med fröken, så kan vi få fokusera på oss när vi har en lugn stund. Som igår, när vi hamnade på hallgolvet och kramades och pratade lite lätt om allt. Om killen som Melissa är kär i, om boken hon läser, om skämtet som kompisen drog på rasten, om hennes klädsmak och vad hon vill bli när hon blir stor. Och det var så mycket mer värdefullt än att sätta oss och räkna matteläxan.
