Jag vill varna min mamma och pappa att inte läsa detta inlägg. Jag tror att det blir för jobbigt för er.
Förra veckan läste jag om förskolebrevet. Ni kan läsa om det här. Det är ett brev som de uppmanar oss till att skicka till förskolan. Ett brev som informerar om att lågt räknat så blir 3 barn i varje klass sexuellt utnyttjad och hur man som förskola ska förebygga denna stora siffra. 3 ska bli noll skriver dem.
Detta är ett extremt jobbigt ämne men så extremt viktigt. Jag var en av dessa 3 i min klass. (Oj där tog det stopp för mig. Måste ta ev paus, detta var jobbigare att skriva än vad jag trodde…)
3 barn i varje klass! Om jag ser på mina 3 barn så betyder det att 9 barn i min närhet blir utnyttjade. Och om man ser på statistiken så betyder det att du känner någon som blir utnyttjad eller som utnyttjar. Och hur ska vi kunna veta vem?? Hur ska vi kunna stoppa det?
och om jag ser tillbaka på min barndom. Från mina första minnen fram till att jag var 13 år så visade jag inga tecken på vad som försegick. Jag gjorde allt i min makt för att dölja det som plågade mig så. Jag kände en enorm skam! Jag kände att allt var mitt fel och om det skulle komma fram så skulle jag bli hatad. Jag var så säker på det. Detta skulle bli vår hemlighet, det var ju det han sa till mig.
Så vem var denne hemska man? Jo han var en väldigt omtyckt och älskad man i min familj. Han var så bra med barn och alla barn älskade honom och tanken på att han skulle vara djävulens påfund fanns ju inte att tänka på. Han gick till kyrkan varje söndag, läste Bibeln och humor hade han. Och aldrig att jag skulle berätta vem han egentligen var. Om ingen skulle fråga mig. Men det var aldrig någon som frågade mig.
(Jag kan knappt andas, jag måste ta en till paus.)
Jag minns sista gången han rörde mig. Jag var 13 år. Han var barnvakt åt mina småsyskon. Jag gömde mig på mitt rum. Då kom han in medan min mormor stekte pannkakor till lunch. Han började ta på min kropp. Jag blundade hårt och blev helt stel i kroppen och bara väntade på att det skulle ta slut. Varje sekund kändes som fem sekunder. Sen öppnade jag ögonen och han hade gått. Jag sprang upp på övervåningen och låste in mig på toaletten och grät. Mormor ropade att maten var klar. Jag såg på mig själv i spegeln, min inre kraft kom fram och jag sa till mig själv att aldrig mer! Aldrig mer! Sen gick jag ner. Där satt han i köket nöjd. Han log mot mig med sitt äckliga nöjda flin. Där och då så hatade jag honom. Det hade jag inte gjort innan. Han var ju min morfar. Men inte längre. Nu var han bara mannen min mormor gift sig med som jag hatade.
Efter det så höll jag mig borta när han kom på besök. Jag började då inbilla mig att allt bara var ett påhitt från min sida. Att jag var psykiskt sjuk och hittade på allt. Vilket fick mig att börja förtränga vad som hänt. Jag tyckte att jag var en hemsk människa som kunde hitta på något så elakt! När han dog några år senare så kom hans döttrar från tidigare giftemål fram och berättade om honom. Då tog min mamma sig mod och väckte mig mitt i natten och frågade mig rakt ut. -Har han rört dig Mikaela? Hela min fasad rasade och jag släppte stenen jag bar på. Jag kände mig fri! Och fick bevisat att min mamma inte alls skulle slänga ut mig eller hata mig. Sen har jag som vuxen behövt bearbeta detta.
Men hur ska man upptäcka något som detta? Förskolebrevet ger bra råd och tydliga direktiv, Men de är riktat mot förskolan. Jag vill ge tips till oss föräldrar hur vi ska upptäcka om våra barn blir utsatta. Och då tänker jag tillbaka på vad som hade räddat mig.
- Prata inte om att ”ingen får röra din snippa/snopp”. Det gjorde ju att jag kände att det var mitt ansvar och mitt fel. Säg istället ”om någon rör dig på ett sätt som känns konstigt så berätta detför mig.” Gör det naturligt att berätta utan att lägga skam på det.
- Berätta att du alltid kommer vara på ditt barns sida, oavsett vad som händer eller görs. Du kommer alltid lyssna och skydda ditt barn, oavsett vad. Att du aldrig skulle bli arg på ditt barn även om andra säger det. Det är ni två mot alla andra.
- Att alla hemligheter får man berätta för mamma och pappa om man vill. Och att ni aldrig gör en stor grej av de hemligheter som kommer fram. Att ni inte reagerar så starkt att det påverkar framtida hemligheter. Sen kan man ju självklart bli upprörd och arg när barnet inte ser.
- och sen en av de viktigaste. Våga fråga! En ”enkel” och rak fråga. ”Har någon rört på din kropp utan att du vill?” ”Har någon rört din snippa/snopp?” ”Har någon tvingat dig att röra vid dem?” Och det räcker inte med att fråga en gång under en barndom. Jag frågar två gånger per år.
- och den mest hemska punkten, inse att vem som helst kan vara den som utnyttjar. Den älskade morfarn, mammas eller pappas bror som är så bra med barn, kompisen som var gudfar på dopet, gymnastikläraren, VEM SOM HELST!
Det är ett extremt viktigt ämne. Ett jobbigt ämne. Något som jag egentligen inte alls vill prata om för det är så tungt. Jag kan knappt andas just nu. Mår illa. Och skakis i kroppen. Men jag vill att siffran 3 ska bli noll. Därför berättar jag. Jag berättar för alla barns skull För att ni där ute ska veta att det är fler än vad man vågar tro som just nu blir utsatta och som gör allt i sin makt för att inte någon ska märka. Men vi måste försöka se! Vi måste hjälpa dessa barn!
