Utredningen börjar närma sig sitt slut. Vi inväntar ett till möte samt läkare. Vi fick hem papper med frågor från BUP som vi ska försöka svara på så gott vi kan. Blev lite smått chockad när jag öppnade upp formuläret och möttes av insidan. Det är ju inte riktigt några ja och nej frågor direkt… Men vi får göra så gott vi kan.
Vår handledare är väldigt duktig och ser och hör saker, ställer frågor till mig som får mig att förstå att hon vet vad hon gör. Men av någon anledning så är jag väldigt nervös. Kanske för att jag vet att snart kommer utlåtandet av min son? Kanske för att jag och Fredrik vet att vi kommer behöva starta ett nytt liv? Kanske för att vi vet att detta är något som påverkar hela vår liv? Jag vet inte riktigt vad det är som får mig så nervös just nu?
Bara på några veckor så har Hugos beteende ändrats på ett sätt som förvirrar oss. Han blir äldre och börjar förstå mer och mer. Det skrämmer mig. Jag är rädd inför framtiden och dess utveckling. Hur kommer allt gå? Skola, utbildning, resor, vänner, familj…?
Jag är rädd. Men jag tillåter mig att känna känslor i alla former och jag tillåter mig att tänka obehagliga tankar. Jag tillåter mig också att prata om det, låta alla få veta, låta alla få hjälpa. Jag behöver få ut mig allt, gott och ont. Jag tillåter mig också pauser, vila, drömma och skratta.
Jag vill inte låta något ligga i mitt undermedvetna och ta plats, bara låta det komma ut. Och idag är jag rädd.
