Igårkväll var som många andra kvällar. Hugos autism tar sig mer och mer plats nu när det är oordning i skolan. Ny lärare, resursen är sjukskriven, det är ovanliga dagar med oväntade händelser. Det ställer till problem hos Hugo som tar ut det hemma.
Igårkväll krävdes det inte mycket för att jag skulle börja känna den där tunga jobbiga och hemska känslan. Att jag inte orkar. Jag orkar inte mer. Och jag frågade mig själv, när ska detta ta slut? När? Så hör jag mitt egna svar. -Aldrig. Detta är vårt liv. Detta är vår diagnos. Den kommer aldrig försvinna. Jag kommer alltid få leva med oro och rädslan att jag inte kommer lyckas.
Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag slutar bry mig. Om jag struntar i hur Hugo beter sig, hur han agerar, vad som påverkar honom och om han skulle hamna fel i samhället. Bli kriminell, må dåligt och bli ensam. Vad händer om jag ger upp?
Jag orkade inte bry mig. Så jag gav upp. Jag satt där på sängkanten i Hugos rum och släppte allt. Jag gav upp. Jag struntade i min son. Jag lät honom falla.
Den känslan var helt magisk. Och det säger jag helt utan att skämmas. En fantastisk känsla av frihet. Jag kände mig lätt. Som om jag svävade i luften. Jag fanns på en plats där jag inte varit på över 7 år. För en sekund. Jag försvann för en sekund. Och det räckte. En sekund av frihet. En sekund av ett inre lugn. En sekund av avslappning i själen. Det gav mig så mycket. Sen hörde jag min inre styrka igen. Hon var tillbaka. Hon är tillbaka för att stanna. För att ta oss igenom eld och vatten. Hon som lovar att aldrig ge upp. Att aldrig sluta kämpa.
Men för en sekund vart sjunde år, då tänker jag låta henne försvinna. Men bara för en sekund. Sen behövs hon igen.
