Igår var jag hemma hos en vän som nyligen förlorat sin syster i cancer. Hon hade bett om min hjälp och min mediala förmåga. Och självklart ställde jag upp. Så jag åkte dit direkt efter jobbet och gick igenom en känslomässig bergochdalbana för att hjälpa henne komma vidare i sin sorg.
Jag vet att det finns väldigt många som inte tror på andlighet och tror stt det är bluff. Och jag brukar inte argumentera emot. Och det tog väldigt många år innan jag kände mig redo att bli öppen med min andlighet och min förmåga att se, höra, känna och uppleva det jag gör. Men idag har jag utvecklat den och kan faktiskt hjälps människor. Och igår kändes det fantastiskt att få kunna hjälpa en familj i sorg som hade frågor. Frågor som jag kunde ge svar på. Och de fick massor av bevis på att det var deras syster jag fick kontakt med.
Och ibland blir jag förvånad själv, hur min förmåga kan visa mig saker som jag omöjligt kan veta. Och igår blev jag nästan rädd för mig själv när jag såg en bild som jag kunde berätta i detalj. En udda bild. Då tog min kompis fram sin mobil och visade en bild och frågade om det var den jag menade. Och jag blev helt ställd när det var exakt den.
När jag var yngre tyckte jag att min förmåga var en förbannelse och jag trodde att jag skulle hamn på psyket. Allt var ju så overkligt. Och jag trodde inte på andlighet, alls. Men till slut kunde jag inte förneka mig själv.
Idag är jag tacksam. Tacksam för att jag kan hjälpa. Tacksam att den hjälper mig. Jag är stolt att jag vågar tro och lita på den. Och jag utvecklas väldigt mycket. Och en dag kanske jag till och med titulerar mig som Medium och sitter i ett mörkt rum med en liten spåkula och har en hög svart hatt på mig?
