Vad händer tänker ni? Varför bloggar hon inte?
Jag skrev för någon vecka sedan att jag hade mycket att göra. Det var allt ifrån allt för många stora skolarbeten, slutprojekt, praktik, till läkarebesök, jobb, extrajobb utöver skolan och möten. Det har varit stressigt under en längre period, började nog vid studenteventet, ca 2,5 månader sen. Efter eventet så blev det mer skolarbeten som stressade, jag hade en sambo hemma så chatade om att jag måste skaffa sommarjobb. Att det är mycket att göra kan jag hantera, jag gillar när det är lite lagom stressigt. Men sen lägger vi på lite känslomässiga ämnen, så som att Hugo skulle byta dagis fast jag inte ville. Det tärde på mig något enormt att veta att min lilla prins skulle dras upp från sin säkerhet bara för att mamma och pappa skulle ha närmare till dagis. Jag kämpade och jag vann, han slipper nu byta dagis. Sen har vi min lilla prinsessa som måste röntga ryggen. Hon har haft ont ett par månader nu och läkarna kan varken säga bu eller bä. Det, som ni förstår, tär också på mig något enormt. Fredrik oppererade hjärtat mitt i allt, det var också jobbigt känslomässigt. Sen har det varit teater och jag lovade att sy en klänning till Melissa, sen var det dansshowen som var nu i helgen som jag har varit spänd inför. Sen har jag också varit en känslomässig pelar att stötta mot för en annan person som har det jobbigt. Sen fixade jag sommarjobb, men då ska man ju lägga flera timmar på det. Jobbet är inom vården på en avdelningen där det krävs ett starkt psyke för att kunna hantera det.
Alla dessa ting blev för mycket, mitt första tecken var förra veckan när jag skulle till skolan och hade en hel lista med saker som skulle bockas av och jag somnade i soffan innan jag skulle gå och vaknade 4,5 timmar senare och hade missat allt. Fredrik skrattade åt mig men min press blev då hårdare för hinna ikapp allt igen.
Nu i helgen hade Melissa sin dansuppvisning på Maximteatern. Vi var spända och jag hade ordnat allt så bra innan. Melissa var taggad och redo. Efter ca 45 minuter var det deras tur och hon fick en puss på kinden så sprang hon ner backstage och jag höll kameran i högsta hugg. Dansen började och jag älskade att se henne där på scenen, hon hade en sådan fantastisk scennärvaro. Och då, då hände det som inte fick hända! Alla barn springer av scenen för att hämta deras rekvisita, Melissa kommer ut, men utan sina grejer…. hennes var borta/tagna. Alla andra hade sin vattenflaska och dammtrasa och min lilla älskade prinsessa stod mitt på scnenen och grät inför en fullsatt teater. Hon försökte dansa. Jag blev helt knäckt, det är det värsta jag har sett. Min lilla älskade dotter stod där inför alla och det fanns inget jag kunde göra. Men Melissa kämpade på och hon fullföljde dansen helt och gjorde ett fantastiskt jobb. Hon är stark den lilla tjejen. Jag slängde min nya kamera på sätet och sprang så fort jag kunde ner backstage och hämtade min flicka. Melissa fick sen ett långt fint mail från dansläraren där hon bad om ursäkt för vad som hände men att Melissa var en äkta dansare som fullföljde och det gjorde henne stolt. Det var fint.
Det tog hårdare på mig än Melissa, men det var också det som fick bägaren att rinna över. Igår vaknade jag och kunde knappt gå upp ur sängen. Hela kroppen värkte och jag var svag. Jag lyckades köra barnen till dagis och det enda jag tänkte på var allt jag behövde göra. Jag bröt ihop helt. Jag klarade knappt av att ta mig ur bilen. Jag ringde Fredrik och min mamma. Jag trodde jag skulle gå in i väggen som jag fortsatte som jag gjorde. jag kom hem och la mig i soffan och satte på en film, men jag orkade inte ens ta in vad som hände på skärmen. Jag tog mig till sovrummet och vaknade av att barnen kom hem 7 timmar senare. Jag kom fortfarande inte upp ur sängen. Med tårarna påväg hela tiden fick jag i mig lite mat. Jag ville bara försvinna. Jag tog mig ut en stund för frisk luft tillsammans med mina systrar, men det var en dålig idé. Jag mådde inte bra.
Idag mår jag bättre, men så fort jag tänker på det jag ska göra, så är jag nära på att bryta ihop igen. Jag måste lyssna på min kropp och ta detta allvarligt. Jag är en för känslomässig person när det gäller min familj och jag kan verkligen bryta sönder mig själv innefrån. Jag måste lasta över mer åt Fredrik. Han frågar hela tiden om det är något han kan göra, men jag har svårt att släppa över ansvaret av vissa saker för han kan inte återberätta för mig vad som sas på mötet eller hos läkaren. Då tar jag det själv. Han kan inte jobba åt mig och han kan inte göra mina skolabarbeten åt mig. Men han finns där för mig och han ser på mig att jag mår dåligt och han hjälper mig.
Jag väljer därför att släppa allt nu. Jag lägger alla arbeten åt sidan, jag tänker inte jobba denna vecka. Jag tänker ligga hemma och vila, sova och dricka mycket. Jag väljer att lyssna på min kropp som skriker på mig just nu. Jag vill inte vara den som går in i väggen, inte för att jag ser det som en svaghet. Men jag vill vara tillräckligt klok att läsa min kropp innan det är försent. Plus att jag vill samla krafter till min brors stundent nu på torsdag, samt en resa jag har blivit bjuden på på fredag.
Så därför mina vänner har jag inte bloggat och kommer därför blogga lite dem närmaste dagarna. Jag hoppas ni förstår. Ta hand om er!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥